DNs Henrik Brors reflekterar bra om Marianne Samuelssons avgång:

Men den vingliga uttolkningen av lagarna om strandskydd på Gotland är säkerligen inte det enda område där man kan se prov på hur de politiska makthavarna låter samhällseliten få en gräddfil. Den nya strandskyddslagen där kommuner ska fatta besluten öppnar nya möjligheter varnar miljövänner för. Marianne Samuelssons fall kan fungera som uppmuntran för fler tjänstemän och medborgare att våga ifrågasätta om alla behandlas lika inför lagen.

Precis. Regeringen har fått kritik från oppositionen (underligt) om att strandskyddet har ”urholkats” men där ansvaret helt enkelt har flyttats från länsstyrelse till kommunen. Närmare medborgarna helt enkelt. Mariannes fall kan nu ses som en varning att man faktiskt skall följa lagarna – annars händer det grejer.

Det som gör det lite svårare är att regeringen inte kan gå in och rota i kommunens politiska tillsättning som dom kan på länsnivå. Dock får då väljarna ett tydligare ansvar att hålla koll på sina folkvalda. Men det lär ju skyllas på regeringen när det inträffar.

Uppdatering: Hon får dock nya arbetsuppgifter inom regeringskansliet. Det lönar sig uppenbarligen att tänja på reglerna – jobbet får man behålla ändå. Nä, sparken på riktigt skall hon ha!