Mycket skatter blir det

Robert Gidehag, VD i Skattebetalarnas förening och Johnny Munkhammar, forskningschef på European Enterprise Institute skriver idag i Sydsvenskan om Globaliseringsrådets slutrapport, men framförallt de svenska skatterna. Några fakta:

Av de 1 624 miljarder som tas in i skatt 2009 är 1 048 miljarder kronor skatt på arbete. Av dessa står i sin tur den statliga inkomstskatten för 41 miljarder kronor och av detta är cirka 5 miljarder värn­skatt.

[…]

Av skatterna på arbete drar de sociala avgifterna in 400 miljarder kronor 2009. Av dessa är det dock endast 300 miljarder som kopplas till förmåner. Resten, främst den så kallade allmänna löneavgiften, går ospecificerat in i statsbudgeten. Den har höjts i samma takt som kostnaderna för sjukskrivning har gått ned, bara för att behålla de sociala avgifterna på samma nivå.

Om nu arbetslinjen skall gälla, måste det väl ändå vara skatter på inkomster som skall ned? Att personer faktiskt undviker att jobba extra timmar på arbetet eller tar ett andra jobb vid sidan om just på grund av skatterna gynnar faktiskt ingen. Känner man som att det inte lönar sig att arbeta, ja då gör man det inte. Drivkraften att få det bättre eller tryggare för sig själv och sin familj har varit drivkraften för människan sedan starten för 65 miljoner år sedan. Staten går miste om skattepengar och arbetsgivaren får inte det arbete utfört som önskats.

Ur hand i mun

Robert Gidehag har en mycket viktig poäng om svenskarnas beroende av pengar från staten.

Minns jag rätt beslutade politikerna att flytta barnbidraget några dagar framåt i månaden. Detta ledde till att bidraget skulle komma efter midsommar och det blev ramaskri. Många hade nu inte likviditet att klara helgens extra utgifter. Det är sorgligt. Vissa har det helt enkelt svårt oavsett system – och de kommer alltid att behöva hjälp. Men i Sverige är detta inte ett marginalproblem – långt upp i medelklassen blev det svårt att klara midsommar utan barnbidrag.

Att vi har detta problem i Sverige är faktiskt hemskt att beskåda. Jag blir ledsen och arg när man ser att samhället lägger sin blöta filt över mångas privatekonomi att dom blir beroende av den som tar pengarna ifrån en. Det pratas mycket om ”trygghet” i politiska debatter. Det handlar i de flesta fall av ekonomisk trygghet: att inte bli av med jobbet, att få pengar när man blir sjuk osv. Varför driver då ingen frågan på riktigt – låt folk behålla sina pengar så blir dom trygga!

Vettiga poänger från Gidehag

Robert Gidehag är VD för Skattebetalarnas förening (vilken jag för övrigt är medlem i) och har en blogg där han idag sätter fingret på en viktig grej:

En LO företrädare förklarade hur han (och LO) ser på fastighetsskatten. Logiken är så här: Eftersom förmögenhetsskatten inte är bra ur ett tillväxtperspektiv bör den inte återinföras. Men då kommer några grupper att bli rikare (märk väl utan att några andra blir fattigare) så därför måste vi höja en annan skatt som symboliskt straffar rika. Därför bör vi skruva upp fastighetsskatten på dyra fastigheter. Visserligen är det inte alls säkert att det är samma grupper som drabbas av detta som får sänkt förmögenhetsskatt. Men det ser bra ut för ”rättvisan”.

Ursäkta-säg-det-igen. Det är alltså så att man uppenbarligen VET hur jävla korkad man är, men fortsätter ändå att driva testen för att – tja – locka väljare/medlemmar. Det är så att man baxnar. Dessvärre har (S) och LO gjort detta så så framgångsrikt under många år, så det är såhär vi svenskar tänker. Folk blir alltså ”rikare” när dom får lägre skatt. All inkomstökning (eller snarare en minskad tvångsutgift – alltså skatt) för en person MÅSTE innebära att någon annan per definition får MINDRE pengar.

Hur är man funtad då?

[Robert] [Skattebetalarna (gå med!)]