Nu består ju en politikers yrke så mycket mer än bara en knapptryckning, men det är på något sätt ändå då som en fråga avgörs. Lagt kort ligger, inget öppet köp -ingen returrätt. Under hösten har det förekommit en del strul med omröstningarna där personer har varit på toaletten eller tryckt på fel knapp.
Betalar vi riksdagsledamöter över 50 000 kr i månaden måste man väl ändå begära att man håller koll på vad man trycker – och vart man befinner sig när man skall rösta. Hur svårt kan det vara?
Thomas Bodström har det rätt tufft nu. Först hängs han ut som riksdagens storskolkare, sedan att han sitter med i en privatskolas styrelse (ajabaja för en sosse!) och nu har han dessutom blivit invald i kyrkofullmäktige. Ingerö rapporterar:
De garanterade mig att jag inte skulle komma in. Jag stod på tjugonde plats och jag ställde upp med stor tveksamhet. Vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det av familjeskäl […] Jag får ta en diskussion om vad som gäller, om jag ska fullfölja det eller ej. Jag har inte behov av fler engagemang.
Garanterade att jag inte skulle komma in…? Sedan när avgör någon annan än väljarna sådana ting?
Den här sortens valcharader skämmer ut politiken. Vad sägs om färre politiska uppdrag och mer kvalificerade kandidater som inte redan är verksamma på två-tre olika nivåer redan.
Angående hans skolk i riksdagen: Tycker att hela historien visar på grundproblemet – riksdagen har tappat sin betydelse. Det är regeringen som ”styr” och besluten är i stort sätt redan bestämda när dom väl landar i kammaren. Att Bodström inte är det gör varken till eller från – beslutet hade blivit det samma.
Kan dock inte bestämma mig om jag har problem med hans (eller någon annans) yrkesutövning vid ”sidan om” riksdagsarbetet. Det är självklart bra med politiker som faktiskt är (eller iaf HAR varit) yrkesarbetare – nej, sakkunnig på något departement eller politisk sekreterare räknas inte. Då får man se riksdagsarbetet som en styrelsepost – inte ett heltidsarbete. I så fall skall dock lönen anpassas efter detta…
Aftonbladet jämrar sig nu över regeringens sätt att presentera budgeten på. Istället för att dra alla punkter under en och samma nyhetsinslag i Rapport sprider istället regeringen ut förslagen över några veckor. Detta för att ge ett jämnare fokus på nyheterna. Detta gillas dock inte av Aftonbladet:
Det är inte frågan om att riksdagen först får ta ställning. Frågan är om regeringen ens är inblandad eller om det är Moderaternas strategiske partisekreterare Per Schlingmann som dirigerar presentationen av budgeten. Han vet att media sväljer hela betet och ingen kan ens diskutera förslagen eftersom de tillrättalagda presentationerna sker långt från den demokratiska församlingen.
Men snälla. Budgeten är fortfarande ett förslag och skall fortfarande klubbas igenom i riksdagen. Att det presenteras förslag innan dom egentligen är klubbade är vardagsmat och Aftonbladet vet självklart detta. Dock är det snarare sur eftersmak att regeringen får så mycket uppmärksamhet som är problemet.
Dock, det finns en poäng här. Riksdagen HAR blivit ett transportkompani, där besluten egentligen bestäms i korridorer och utskott. Riksdagen har tappat sin makt och gett den till partierna.
Det är visserligen i riksdagen som de formella besluten fattas, men i praktiken är det bara en kodifiering av överenskommelser som träffats i EU, i regeringskansliet eller i de centrala partikanslierna. Denna riksdagens osjälvständighet är en direkt följd av grundlagens utformning. Genomgripande konstitutionella förändringar såsom införandet av tvåkammarsystem, författningsdomstol och presidentstyre krävs därför för att ändra på detta.
Orden är fd. riksdagskvinnan (heter det så?) Anne-Marie Pålsson (M) och återfinns på Aftonbladet (ta-da!) Debatt (via Johan Ingerö). Demokratiunderskottet i Sverige har debatterats under en längre tid på liberala bloggar, men det är först när detta går emot Aftonbladets röda tro, DÅ passar det att gapa högljudt. Undrar vad Aftonbladets lösning är – författningsdomstol?
Politiker är bra roliga… dom ”bestämmer” bara grejer ibland. Som detta exempelvis:
Minst 50 procent av all energi som produceras år 2020 ska vara förnybar, har riksdagen beslutat.
Varför beslutar man bara om 50 procent? Om det nu bara är att ”besluta” något, varför inte 100%? Och vad hände med beslutet ”Alla krig i världen skall upphöra och alla människor skall få rent vatten och tillräckligt med mat”-beslutet? Riksdagen ligger på latsidan enligt mig!
Den rödgröna oppositionen var självklart emot beslutet. Hade dom fått bestämma hade det inte blivit 50 procent, utan 53% ! Shit – jag får nog ta och rösta dom på nästa val.
(om ingen ser ironin i raderna ovan så vill jag bara påpeka att det ÄR ironi)
Varför har vi egentligen 349 riksdagsledamöter? Nu när fler och fler beslut lyfts från riksdagen upp till en högre nivå (Bryssel) kanske det är dags att se över antalet ledamöter i kammaren? 349 personer på ca 9 miljoner människor (0,02) är också i överkant om man jämför med andra länder. Tyskland har exempelvis 614 ledamöter – fast då på 82 miljoner (~0,13). Frankrike har 577 på 61 miljoner (0,11)
Dessutom – med sommarens FRA-omröstning i minnet – verkar det som att det inte finns 349 viljor heller. Alla (utom Gunilla Lindberg, fp) röstar som partiet vill.
Jag vill inte gå så långt att säga att vi skall ha 7 personer (en per parti) som innehar lika många röster som partiet fick mandat. Men kanske börja att dra ned det till 249 ?