Sanna Rayman skriver idag om sjukförsäkringarna:
Antalet sjuk- och förtidspensionsdagar per vuxen svensk och år (”ohälsotalet”) har sjunkit från 43 dagar i slutet av 2003 till 35 dagar i slutet av 2008. Under fjolåret sjönk ohälsotalet i alla län och numera ligger Jämtland ensamt högre än den nivå som fem år tidigare var medeltal för hela landet. Hösten 2007 började det totala antalet förtidspensionärer att sjunka.
Reformerna fungerar, det anser även OECD. Men de har också ett bistert besked: Se till att säkra och fortsätta förändringarna! Sjukfrånvaron i Sverige är fortfarande mycket hög, dubbelt så hög som i Finland, och trots att förtidspensioneringarna har minskat rejält ligger vi nästan sämst till i OECD-området.
Jag har alltid varit undrande över detta faktum. Att vi har världens bästa (?) sjukvård, men ändå lyckas vi vara sjuka så mycket. Det MÅSTE ju vara något systemfel. Eller är vi världens mest förkylda folk (sjuka mycket, men inte så att vi behöver gå till läkaren ofta)?
I debatten talades om sjukskrivning som en följd av press och stress i arbetslivet, men verkligheten var mer komplicerad. Ju fler som hade jobb i en region, desto lägre var sjukfrånvaron.
Ett argument mindre alltså… jag säger inte att folk ”fuskar” – långt därifrån, MEN det är attityder – hos patienter, läkare, FK, politiker osv. Detta verkar ju ha börjat att brytas. Till mångas förtret…
Utförsäkringen som skulle ske vid nyåret som oppositionen beklagade sig över blev det inte mycket av 49 stycken blev det. Resten bedömdes fortfarande för sjuka för att arbeta.
Något är på väg att hända i Sverige tror jag. Även om regeringen inte blir återvalda kommer många av ändringarna dom har gjort att behållas för att sedan höja skatterna för alla och ge tillbaks samma pengar genom höjda bidrag. Men den nuvarande regeringen kan i så fall gå stolta ut Rosenbad och veta att dom har gjort Sverige lite bättre.
[Uppbrott från bidragskulturen | Ledarsidan | SvD]