Regeringen sjösätter nu en kampanj angående RUT-avdraget, som har varit väldigt hett den senaste veckan. Ikväll skall frågan dessutom diskuteras i Agenda. Dock, eftersom den röd-gröna oppositionen inte har bestämt sig riktigt ännu så kommer inte Mona Sahlin att dyka upp i studion.
Det är bra att regeringen blir offensiva i denna fråga, eftersom det kan bli en kugge i valet i höst. Debatten går hög, opinionen gillar avdraget och oppositionen kan inte riktigt hålla sams. Go Alliansen!
LO har i dagarna dragit igång det som dom kallar för ”Kalla Sverige”. Nej, det har inte med skidåkerskan att göra, utan mer för att det inte sitter en socialdemokratisk regering i Rosenbad.
Undersökningen har alltså frågat folk om Sverige har blivit kallare pü sistonde. 43 procent svarar ja, 36 nej och 9 vet inte. Som Sanna Rayman påpekar så är 36+9 mer än 43, men det hindrar inte LO från att dra slutsatsen att folk tycker att Sverige helt klart har blivit kallare. Hon fortsätter:
LO har också frågat folket hur viktigt det är att politiker har ”hjärtat på rätta stället”. På denna helt substanslösa fråga svarar 51 procent mycket viktigt och 38 procent ganska viktigt. Såklart.
Aha! utropar LO, och förklarar triumferande att politiker med gott hjärta ”efterfrågas” av 9 av 10 svenskar. Huruvida det finns någon efterfrågan på politiker med hjärna framgår tyvärr inte. Frågan kom visst inte upp.
Rapporten har lite av ett mellanstadieelevsperspektiv på hela frågan. Men om LO vill lägga sina medlemmars pengar på detta, så visst. Känns som att facket i dessa tider borde syssla med att arbeta för sina medlemmar, snarare än den politiska oppositionen.
Nja, inte om man håller sig till siffror:
Riksdag och Departement rapporterar om att utanförskapet har ökat under det senaste året. Det är inte konstigt med finanskrisen och dess effekter. Men hur har utvecklingen varit sedan maktskiftet? Svaret är att utanförskapet har minskat med 198 636 stycken personer, från 1 044 636 stycken personer i augusti 2006 till 846 000 stycken personer augusti 2009.
Affären mellan katastroferna SAAB och Koenigsegg verkar vara klar. Dock verkar det vara en mycket märklig affär. Koeningsegg slantar in 750 Mkr i affären, GM bidrar med 2,5 miljarder (avskrivning av skulder m.m.) och sedan förväntas regeringen gå in med pengar genom att garantera ett lån.
Fräckt gjort av Chrstian von Koenigsegg, att sätta press på regeringen. Han använder politiken och högljudda särintressen (fack, sossar m.m.) för att få pengar till att köpa upp ett bilföretag. Dock, som Johan Norberg skriver i Metro, det produceras 86 miljoner bilar globalt i världen men endast 55 miljoner kommer att säljas. Borde vara rätt enkel matematik.
Jag tror inte på affären. När någon annan skall gå in med pengar när ett företag skall säljas då skall man dra öronen åt sig. Hoppas att Maud gör detta. Reinfeldt verkar iaf ha det klart för sig – regeringen går inte in med några pengar! Hoppas att regeringen håller för det politiska trycket. Vissa verkar ovanligt självsäkra på utfallet:
Men regeringen kommer inte att låta Saab gå omkull, inte före valet, säger Saab-handlarnas advokat Rolf Åbjörnsson till Expressen.
Rolf – vi får för guds – och skattebetalarnas skull – att staten ”låter” SAAB gå omkull. Hoppas att regeringen bevisar Rolf fel…
En mycket intressant diskussion angående den opinionsundersökningen som visar att SD får 5,6%. Det diskuteras nu vilt i bloggosfären om hur regeringen och oppositionen skall hantera detta. Sossarna har tydligt tagit avstånd från att överhuvudtaget samarbeta med SD. Dock, som Dick Erixon (och Dick på Medborgarrätt) påpekar:
För att kunna fälla Reinfeldts regering måste S-V-MP samarbeta med SD. Alla fyra måste tillsammans rösta för en misstroendeförklaring mot Reinfeldt för att han enligt grundlagen behöver avgå.
Om S inte samarbetar med SD kan Alliansen sitta kvar.
Det framgår tydligt av regeringsformen. Enligt RF 12 kap 4 § krävs en absolut majoritet för att fälla statsministern. Enligt dagens opinionsmätning har inte S-V-MP denna majoritet. De måste göra upp med Sverigedemokraterna för att nå den majoritet grundlagen kräver.
Skall bli en spännande val om ett år. Dock tror jag att opinionen vänder – framförallt när oppositionens politik klarnar. En vild gissning är att regeringen sitter kvar, SD inte kommer in.
Regeringen har blivit anmäld för att inte behandla det svenska språket som dom enligt lag skall. Det hävdar i alla fall anmälaren, tidigare chefen för Spårkrådet Olle Josephsson.
Det är en markering att Sverige inte ska styras på svenska, utan på engelska. Man ska kontakta regeringstjänstemän på engelska, och det är en otroligt kraftig symbolmarkering som strider mot lagen, säger Josephson.
Skall man idag kontakta någon på regerinskansliet så ser mailadresserna ut enligt nedan (från Dick Erixon):
xxx@primeminister.ministry.se
xxx@justice.ministry.se
xxx@foreign.ministry.se
xxx@defence.ministry.se
xxx@social.ministry.se
xxx@finance.ministry.se
xxx@education.ministry.se
xxx@agriculture.ministry.se
xxx@environment.ministry.se
xxx@enterprise.ministry.se
xxx@integration.ministry.se
xxx@employment.ministry.se
xxx@culture.ministry.seAlliansen har ändrat något på adresserna:
- När Mona Sahlin var miljö- och samhällsbyggnadsminister löd mejladressen: xxx@sustainable.ministry.se
- När Leif Pagrotsky var utbildnings- och kulturminister var mejladressen: xxx@educult.ministry.se
- När Ulrica Messing var arbetsmarknadsminister löd mejladressen: xxx@labour.ministry.se
Så liiiiiite bättre har det blivit.
Men allvarligt… man behöver inte en allt för ”high-end user” för att faktiskt veta att man kan koppla flera e-mail adressen till samma mailbox. Jag har exempelvis 4 alias som alla skickar mailen till en och samma mailbox. Detta är en icke-fråga av gigantiska proportioner och att ingen på IT-avdelningen i Stockholm har reagerat och framförallt AGERAT är märkligt. Förhoppningsvis får anmälan verkan. Regeringen bör föregå med gott exempel.
Som Anders Edwadsson har skrivit: det går bättre för Sverige!
Man kan också notera att denna vändning i Sverige skett utan skattehöjningar, förstatligande av bilfabriker, skenande budgetunderskott och en uppsjö ”insatser” av allehanda slag som vissa politiker ropat sig hesa om, medan situationen i länder som ägnat sig åt dylikt fortfarande är dyster eller till och med fortsätter försämras… Se där ett nytt, gott och hårt bevis för den gamla marknadsliberala sanningen om att det bästa är att låta kriser blåsa över istället för att låta försöka politiker och byråkrater ”fixa till” saker!
Detaljhandeln ökar och det ser ut som att vi kanske ganska snart går en ljus framtid till möte – dock på stappliga ben. Men det gör vi redan nu tack vare regeringens linje – inte ”på grund av”. Tänk på det nästa år när du slickar igen valkuvertet!
Regeringen håller till 2/3 det som har lovat inför valet 2006. Bland annat har man på knappt tre år hunnit med (Expressen):
Sänkt inkomstskatten i tre steg, infört skatterabatt på hushållsnära tjänster, slopat förmögenhetsskatten, halverat arbetsgivaravgiften för unga, förbjudit fosfater i tvättmedel, bytt fiskekvoter mot fiskedagar, skapat en handlingsplan mot våld mot kvinnor, infört nationella prov i tredje klass, fattat beslut om att införa en ny betygsskala, byggt ut speciallärarutbildningen, skärpt antagningsreglerna för högskolan, minskat den politiska styrningen av forskningsanslagen, infört jämställdhetsbonus och kommunalt vårdnadsbidrag, stärkt resurserna inom psykiatrin, genomfört en tandvårdsreform, byggt ut utlandsstyrkan och infört valfrihet i hemtjänsten.
Att en koalitionsregering lyckas med detta är ett styrkebesked. Under (S)-regeringarna under 1990-talet kom man upp i samma siffra – under hela mandatperioden. Regeringen har nu alltså ett år på sig att ”vinna racet”. Får man välja en valfråga som jag defintivt tycker skall vara med så är det värnskatten. En skatt som bevisat är ett nollsummespel, om inte t.o.m. till nackdel för statskassan bör ommedelbart tas bort. Därför känns det extra bra att Folkpartiet skissar på en slogan som ”Hälften kvar”. Man kan alltid hoppas.
Att en person som leder en nation som Sverige har en lön på 135 000 kronor kan jag nästan tycka i underkant. Men nu är den det i och med dagens höjning med 4000 spänn – alltså 3,0% Den procentuella höjningen är ju inget direkt märkvärdigt, dock rimmar det jävligt illa med läget i världen. För övrigt får även övriga statsråd höjd lön, men tidningarna skriver gärna ”Fredrik Reinfeldts lön” – det blir väl bättre journalistik då.
Personer varslas och avskedas, krisavtal på företag tecknas där folk går ner i arbetstid för att undvika att få sparken – DÅ fläskar Statsrådsarvodesnämnden med en höjning.
Enligt ordföranden i nämnden, Ove Nilsson, har den i första hand grundat sitt beslut på hur lönerna har utvecklats i den statliga sektorn sedan förra sommaren.
– Det var ganska stora höjningar 2008 och något mindre höjningar 2009, säger Ove Nilsson till TT.
Det är väl magstarkt att dra till med något sådant här mitt i brinnande finanskris och det är ju i sammanhanget en struntsumma. Dock är symbolvärdet högt vilket gör att man får tillskriva detta till avdelningen ”Taskig timing”
På DN Debatt skriver idag Lars Calmfors, Martin Flodén och Erik Höglin i Finanspolitiska rådet. Ett alternativ är att göra så att ersättningen följer konjunkturen – lågkonjunktur ger högre ersättning än vid låg. Detta alternativ behåller dock A-kassan som ett lockbete för fackligt medlemsskap. Författarna själva skriver ”Men det är svårt att se varför arbetslöshetsförsäkringen ska ha som mål att främja en hög facklig organisationsgrad.” Precis så…
Ett andra alternativ är att göra kassan statlig och obligatorisk, mycket i samma linje som sjukförsäkringssystemet idag. Detta borde sedan enkelt – precis som idag – kunna kompletteras med en privat A-kassa ”ovanpå” den grundläggande statliga. Dessutom är den mer ”solidarisk” (gillar egentligen inte ordet, men låt gå) eftersom även de personer som löper låg risk att bli arbetslösa också omfattas av försäkringen.
Den andra metoden är att göra arbetslöshetsförsäkringen statlig och obligatorisk. Argumenten för detta är desamma som för andra socialförsäkringar. Dels är det en fråga om att se till att alla har ett tillfredsställande försäkringsskydd. Dels är det en fråga om att även de med låg arbetslöshetsrisk fullt ut ska bidra till försäkringens finansiering.
Det finns en stark facklig opinion mot att överge det nuvarande systemet med fackligt anknutna a-kassor eftersom detta gör det lättare för facket att rekrytera medlemmar. Men det är svårt att se varför arbetslöshetsförsäkringen ska ha som mål att främja en hög facklig organisationsgrad.
Tyvärr blockeras detta på flera håll: regeringen vågar inte peta i denna heta fråga eftersom facken kommer att klaga i högan sky och facken (tätt knutna till Socialdemokraterna) vill inte tappa det värvningsverktyg som dom idag har. Låsta lägen alltså… synd, för förslaget är bättre än det nuvarande systemet.
Min inställning till en obligatorisk A-kassa har alltså ändrats.