Denna historia har två vinklar:

1. Hur kan man ställa upp på en sådan intervju eller ens berätta det offentligt?
2. Tar man åt sig ett sådant här jobb frivilligt, eller blir man ”tvingad” till det av någon ond chefredaktör

Vi börjar med punkt 1. Uppenbarligen är familjen inte nöjd med behandlingen från Djursjukhuset, men att använda ”Han svarade inte på tilltal” och ”Han var väldigt nedstämd” för en råtta är lite väl att ta i. Vi pratar faktiskt om ett djur – inte en medmänniska. Av artikeln framgår det heller inte att Djursjukhuset verkligen GJORDE något fel:

Istället fick de besked att listorna var fulla och att Rambo inte var döende, trots att ingen veterinär tittat på honom.
– Då blev vi så förbannade att vi åkte direkt till distriktsveterinären och där fick vi hjälp direkt

Om ni märker här så framgår det som sagt inte vad distriksveterinären kom fram till, mer än att dom ”fick hjälp direkt”. Uppenbarligen så var Djursjukhusets prioriteringar inte felaktiga – trots att ”ingen veterinär” hade sett fallet. Lika väl som att skrubbsår blir nedprioriterade framför mer akuta och allvarliga sjukdomar på vårdcentralen. Inte heller här så får ”någon läkare” se på fallet.

På punkt 2 så undrar jag om Jorunn Amcoff och Adam Öhman kände sig stolta över sitt fantastiska ”scoop” eller om dom helt enkelt blev tvingade att åka ut och göra ett snyftreportage om en icke-nyhet. Jag hoppas på det senare, annars så visar väl detta på att det finns journalister och kvällstidningsreportrar.

Vi väntar nu med spänning på att Monica Green skall ställa upp och kräva att regeringen gööööör något åt detta och inte sitter passiva. Instifta RåttO kanske?