SvDs ledare skriver idag om de sk. ”stekarna”, alltså personer med mycket pengar. Personer som inte drabbas av lågkonjunkturen.

Inkomstklyftorna i USA ökar ständigt, och är idag i nivå med Ghanas. Men att bara se till de nominella inkomstklyftorna ger inte hela bilden, inte minst för att de inte säger något om vad man faktiskt får för pengarna. Det är trevligt att ha en BMW, men huvudsaken är att man har en bil. Och det har 70 procent av alla amerikanska hushåll som lever under fattigdomsstrecket. Det som en gång var en lyx, och som fortfarande är en lyx i stora delar av världen, är inte längre det för amerikanska konsumenter.

Det blir lite snett när man bara ser till orättvisan, snarare än den absoluta förbättringen för samtliga. Jag tror att det tänkandet bottnar i att man alltid utgår ifrån att om någon tjänar pengar, så måste det automatiskt betyder att någon annan blir fattigare. Att ekonomin är en enda kaka, där om någon tar en stor bit, får någon annan en mindre. Inget kunde vara mer fel.

Man ska förmodligen räkna med att stekarna vid krogborden i Båstad har haft betydligt bättre förutsättningar att ta sig fram i världen än deras jämnåriga i Skärholmens centrum. Frågan är inte om alla haft lika förutsättningar, utan om allas möjligheter har varit tillräckligt bra.

Men frågan om ”möjligheter” är lite mer komplicerad än så? Det handlar ju också om vilka möjligheter som vi anser att det offentliga skall tillhandahålla och ”vara lika”. Att se till att det finns en skola för alla. Sjukvård för alla. Att någon råkar har en förälder med kontakter kan väl knappast en myndighet gå in och styra. Det blir i så fall att man löser något slags kösystem för samtliga jobb i landet. Tänk på den byråkratin och svartmarknad som uppstår. Märkligt uttalande.