Helt rätt om dagmammor

Jag har tidigare berömt Malin Lernfelt på GPs ledarredaktion – och nu är det dags igen. Denna gången om dagmammor.

Jag är själv uppväxt med dagmamma – min mamma var nämligen det. Och hon var inte den enda ute i Säve där jag växte upp. Vi var väl totalt sex barn tror jag som härjade hemma hos oss under dagarna och det hoppas jag att kan erbjuda mina barn också framöver. Snacka om liten barngrupp!

Dock – i Göteborg är det problem med förskoleplatser och ansvarig i Majorna-Linnéstan försöker desperat svara på frågan varför dom inte kan vaska fram förskoleplatser illa kvickt:

…det fötts fler barn än man räknat med.

Va’? När man får barn så har man dels 9 månaders förvarning i form av graviditet och sedan ytterligare 1-1,5 år när barnet är hemma tills det faktiskt skall ha en förskoleplats. Två år alltså – det torde vara rätt enkelt att planera för detta. Malin skriver:

Lena Edgren säger också i artikeln att det inte saknas ekonomiska resurser men att problemet är att det saknas lokaler och att det tar två år att bygga en ny förskola.

Då har jag ett tips till Lena Edgren: ANSTÄLL DAGMAMMOR. Eller som det numera heter, pedagogisk omsorg.

Ett väldigt uppskattat alternativ för många föräldrar i de delar av staden där detta existerar (i flera stadsdelar tex Backa och Centrum fick dagmammorna höst betyg av all förskoleverksamhet i senaste kvalitetundersökningen). I Linnéstaden har man på senare år trots stor brist på förskoleplatser avvecklat sin pedagogiska omsorg helt och hållet.

Dagmammor är väl ett utmärkt sätt att få platser där barn kan tas om hand. Inga lokaler behövs eftersom verksamheten bedrivs i hemmet så där kan det inte finnas några bekymmer. Vad kraven på utbildning är vet jag inte, men fungerar det bra i Backa så borde det fungera bra i Linné.

Fram med fler dagmammor!

Hon skriver juh så bra!

Min favoritkrönikör på GP är utan tvivel Malin Lernfelt. Alltid huvudet på spiken, lagom agressivt men ändå med en vänlig ton, rak och tydlig. Det senaste exemplet är ”Är du kränkt lille vän” som handlar om artikelserien jag bloggade om för nån dag sedan.

Hur Sverige har blivit ett land där det så fort någonting går emot någon så har den personen rätt att lägga sig ner på golvet och skrika ”jag blir kränkt, jag blir krääääänkt”. Så ska det ju inte vara, men så har det blivit. Och när ”kränktheten” skall bedömmas så är den alltid subjektiv – känner sig personen kränkt, ja då är det så! – då är man ute på djupt vatten.

[GP]