Frågan om kvotering för bolagsstyrelser är säkert något som vi inom kort kommer att få se. Frågan drivs från både vänster och höger (fast något mer från vänster och mindre från höger). Frågan är bara om man inte skall ta och sopa lite framför egen dörr först.

”Mitt” fackförbund, Ledarna, driver frågan om kvotering med argument som:

För över lag verkar det tyvärr som att Sveriges näringsliv med börsbolagens styrelser i spetsen inte har fattat att kvinnor är kompetenta. De envisas istället med att kvotera in män bara på grund av deras kön.

Frågan om själva argumenten kan vi ta i ett annat inlägg, men låt oss titta på hur Ledarnas ledning ser ut: av tolv ledamöter är fem kvinnor (41%). Ledningen på åtta personer är tre kvinnor (37,5%). Detta får man väl ändå anse som rätt jämställt – eller?

LO driver också frågan om kvotering. Varför nu centralorganisationen för ”arbetare” skall se till att ett 10-tal nu redan antagligen välbärgade kvinnor skall få ännu mer styrelseuppdrag vet jag inte, men låt oss se på deras ledning. Räknar man de ordinarie ledamöterna är tre av arton (16%) kvinnor och endast två av LOs 14 förbund leds av kvinnor.

”Men – det är ju medlemmarna som röstar, det är inget som ledningen kan göra någonting år” kan väl vissa hävda. Jovisst, men vad är det som gör demokrati genom kongressledamöter så mycket bättre än demokrati genom aktieinnehav? Dessutom har man i ett företag investerat en hel del pengar för att få rösta. På en förbundskongress använder man ju andras pengar (=medlemmarna) för att få kunna rösta.

Som Maria Ludviksson på SvD skriver:

”Thorwaldssons kvotering avser nu inte de egna leden utan svenska företagare och deras styrelser. Över dessa vill Thorwaldsson gärna bestämma. Varför börjar han inte med sin egen gård och åtminstone småkrattar lite bland högarna?”