Filmcensuren för vuxna, myndiga medborgare är på väg att avskaffas. Att det skall dröja till 2010 visar bara hur lite våra politiker vill att vi skall styra våra liv och hur lite dom tror på att vi kan ta hand om oss själva.
Livstidslön måste vara bland det dummaste som finns. Baserat på gamla meriter får ett antal gratisätare ta del av skattekronor som undersköterskor, läkare, tandläkare och gymnasielärare tvingas betala in. Nu är det dock slut på gratisätandet..
Man kan tycka att systemet är orättvist eftersom få omfattas, men samtidigt måste man veta att i kulturlivet är pensionerna ofta mycket små och att det här har fungerat som ett erkännande.
Håller helt med författaren Carl-Johan de Geer. Det är orättvist att kräva att ta del av andras pengar. Vi andra som måste jobba för att få uppehälle bör inte bli tvingade att betala för personer som anser att dom måste få pengar för att kunna skriva/måla eller vad det nu må vara.
Inte en dag för tidigt!
Helle Klien kallar regeringen för kulturfientlig och säger att dom vägrar satsa på ”icke-kommersiell kultur”.
I Sverige är ca 99% av kulturen offentligt finansierad – det finns alltså bara icke-kommersiell kultur att verkligen satsa på!
SvDs ledarblogg i form av Sanna Rayman skriver bra om förhudsdebatten:
För vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så diskuterar vi med argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp” i högsta hugg, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?
Har inte män – eller rättare sagt små pojkar – rätt till sina egna kroppar? Det är faktiskt en fråga som inte bara kan avfärdas. Och vi borde vara förmögna att dryfta den på ett rimligt och respektfullt vis.
Vad det inte så att vi skall behandla alla lika – oberoende av kön?
Expressens ledare skriver idag att det bör visst vara så att landstingen skall erbjuda folk att låta omskära sina nyfödda gossebarn.
Det är en fullständigt verklighetsfrånvänd jämförelse. Visst är manlig omskärelse ett fysiskt ingrepp, men utan några egentliga konsekvenser om det görs på rätt sätt.
Sedan fortsätter man själva att vara rätt verklighetsfrånvändande när man hävdar att motståndarna till förslaget är FÖR den sk. köksbordskirurgin – där icke-utbildade läkare genomför operationen i hemmets lugna vrå. Men snälla nån. Bara för att man är emot en sak betyder det inte automatiskt att man är FÖR något annat. Den debattnivån hör hemma på s-bloggar.se
För ingen tror väl att omskärelser skulle upphöra bara för att några etnocentriska kirurger får framföra sina åsikter.
Nä, men om frågan kom upp till debatt, man fick en lag som förbjöd den och satte hårda straff för att göra det så kanske folk hade slutat? Sedan jämför man förhudsoperationen (där i mångt och mycket inte kan återskapa det man förlorar) med hål i örat. Skall vi gissa på att skribenten inte är omskuren?
Att kvinnlig könstypning skall vara förbjudet är självklart, men dess motsvarighet på den manliga sidan är mer debatterad. Och mer accepterad runt om i världen, främst pga av religion, men också att personer (främst män) gör detta frivillig. Av medicinska eller som sagt, religiösa skäl. Det handlar ändå om att kroppsstympa en försvarslös människa. Självklart är det inte lika hemskt som kvinnlig, men bör ändå förbjudas. Även experterna håller med, i form av G:
Det är ett stympande ingrepp utan medicinsk grund. Det är att jämställa med kvinnlig könsstympning
Vidare så finns det i förslaget att landstingen skall stå för kostnaden. Det enda som skall bekostas via skattesedeln är sådant av rent medicinska skäl. Bröstförstoringar, omskärelser m.m skall betalas själva. Och dessutom inte bara ur skattesynpunkt.
Anledningen är nämligen att SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) vill stoppa den sk ”köksbordskirurgin” och då är vi där igen. Det argumentet fungerar lika bra för kvinnlig könsstympning, narkotikahandel eller något annat som är ”olagligt” men ”görs ändå”. Johan Ingerö fortsätter:
Lägger man till att flera landsting börjat genomföra så kallade rekonstruktioner av mödomshinnor (alltså rekonstruktioner av något som aldrig har existerat i sinnevärlden) i syfte att göra samlag extra plågsamma för flickor vars kulturella bakgrund kräver blod och smärta vid debutsamlaget blir det riktigt obehagligt.
Sverige har ingen som helst skyldighet att upprätthålla uråldriga seder som praktiserats på andra delar av jordklotet. De här in- och övergreppen är långt äldre än våra seder att hänga upp hästar och slavar i träd för att sedan skära halsen av dem och skvätta deras blod över åkerjorden. Om inte ens sekulära länder klarar av att göra upp med dem, vilka ska då göra det?
Det är alltid svårt att dra en linje där importerade traditioner skall respekteras och där de redan befintliga skall respekteras istället. Och vi i Sverige ställer oss nästan på den förstnämda sidan. Detta är en perfekt grogrund för främlingsfientliga partier och skumma åsikter. Är vi i Sverige så rädda att stå för våra principer så att vi låter sådant här gå under radarn? Uppenbarligen är det så.
Olle Wästberg skriver idag i sitt nyhetsbrev:
I New York är bara fem procent av kulturen offentligfinansierad. I Sverige är bara en procent inte offentligfinansierad.
Finns det någon som kan hävda att New York är en fattig stad ur kultursynpunkt? Ingen konst att se, inga konserter att gå på, inga teatrar, inga musikaler, inga små, smala teatergrupper och stand-up? Nä, jag tänkte väl det…
Kanske det höga skattetrycket i Sverige ligger bakom det? Att folk i Sverige är så fattiga att man faktiskt inte kan tänka sig att gå på teater eller opera. Vi lämnar ändå gladligen över drygt hälften av våra pengar till staten så att ”kultureliten” kan bestämma vad som är bra och vad som är dålig kultur. Fungerar det bra i Sverige – hand upp?
Jag gör mycket på min fritid… saker som jag tycker är oerhört roligt och givande. Och som sprider glädje till andra. Håller på med ideell idrott, dömer och är med i styrelser. Jag driver också en litet företag som syssla med webdesign och grafisk produktion.
Dock kan jag inte leva på dessa saker. Det ger mig helt enkelt inga pengar – inte pengar tillräckligt för mig att leva det liv jag vill leva. Därför har jag ett jobb. Ett jobb där jag skapar värde för det företag som jag jobbar på och som i sin tur ger mig lön för detta.
Hobby är för mig något som man gör för att man tycker det är kul, men som man inte kan leva på.
Mats Söderlund beskriver in hobby:
Jag är poet, jag skriver dikter om ensamhet, kärlek och död. Jag vet inte vad de gör för nytta. Inte många läser mina dikter.
Och då ÄR det en hobby Mats, eftersom du inte kan överleva på det. Utan mina pengar… som via det offentligas tvångsutövning (beskattning) tas ifrån mig. Så sluta tacka mig, jag vill inte ge pengar till dig. Jag köper böcker, men inte dina. Jag går på teater ibland, men inte något som du är involverad i. Så snälla sluta ta mina pengar ifrån mig.
Via SvDs ledarblogg hittar jag detta. Saxat direkt från ”Skuggutredningen” som är något slags försök till motvikt till regeringens kulturutredning. Tur att personer som dessa inte styr i landet…
En kulturminister borde driva att hela samhället skulle totalt förbjuda all reklam. Det skulle inte gå att köpa en annonsplats för någonting. I varje tidning skulle däremot finns en informationnsida dit man man kunde anmäla tex kulturevenemang och oavsett vad det var alla skulle få lika stor plats. Och i stan skulle det vara fritt fram att affischera för kultur och idrottsevenemang men ingen kommersiell reklam frånsett enkla skytar ovanför butiksdörrarna.
Allt skall vara lika och behandlas på samma sätt. Reklam för ett band som Rolling Stones eller Kiss hade varit lika stor och sett likadan ut som reklam för ”Carl Philips längtan” eller ”Stjärnöga”. Företag hade inte kunnat göra reklam för sina varor och produkter, ekonomin hade gått i stå och skatteintäkterna hade rasat. Hoppas då att kulturbidragen hade varit det första som hade dragits in. Fast Stina Oscarsson hade kanske bara sagt ”Men då höjer vi väl skatten”… Fiffigt i så fall…
[Skugg-blogg] [SvD]
Var idag på Göteborgs-Operan för att se Figaros bröllop – och jag kan säga att jag kommer nog inte att gå på Opera igen. P.g.a. ett antal anledningar:
1. Jag blir per automatik ”anti” mot något som man måste a) har läst programmet innan för att förstå b) när sedan föreställningen väl har börjat inte hör vad dom säger utan måste konstant kolla på textningen ovanför scenen. Och då sjunger dom ändå på svenska! Jag skall också säga att det övriga sällskapet som jag gick med sa samma sak
2. För lång tid – 3,5 timme inklusive paus. Inte konstigt att det blir långa föreställningar när man i stort sätt varje textrad måste sjunga samma rad tre gånger. Men det beror väl på att var tvungen att göra detta för att folk skulle förstå – innan textmaskinens tid.
3. Klockan – att behöva bli inringd till föreställningen som en skock kor. Det finns högtalare som förklarar att det är 5 minuter kvar till föreställningen – det fungerar utmärkt. Nä, skippa klockan.
Summa-sumarum: jag kommer INTE att gå på opera igen. Musikal – gärna det, det är helt klart mer min typ av kultur. Men inte opera som sagt!