GP rapporterar idag om Voddler som är som Spotify fast med film. En onlinetjänst där man kan titta på film när man vill. En gratisversion finns – laddad med reklam eller så kan man betala för sig och slippa. Det är just nytänk som behövs – inte mångmiljonskadestånd för 10 år gamla låtar.
Hur mycket är en låt egentligen värd? Köper du en CD-skiva idag kostar den ca 200 kronor och då får du kanske 12-16 spår. Säg 10 kronor låten bara för att göra det rätt för sig. I USA har dock skivindustrin verkligen satt ned foten och kräver ca 169 000 kronor per låt. 30 låtar står han åtalad för och enligt domen skall han nu betala 675 000 dollar i skadestånd. Jakten på fildelare har helt tappat proportioner…
Ett stort grundfel i hela debatten (det skrivs ju så mycket om det så att jag har knappt orkat att tycka något) är att man sätter likhetstecken mellan en nedladdning och ett köp. Så är ju dock inte fallet. Laddar jag ner en skiva så är det långt ifrån självklart att jag skulle ha gått iväg till musikbutiken och köpt den. Och då pratar jag riktigt långt ifrån. Det har väl delvis med priset att göra, men ändå inte. Man vill få lite försmak av musiken, känna på den, lyssna in den och bilda sig en riktigt uppfattning. Om det sedan är bra – ja, DÅ kan man köpa skivan eller gå på konserten med artisten. Genom att stänga ute mig från ”testlyssnadet” så missar dom båda mina köp: skivan OCH konserten.
Exempel: Jag har på Youtube hittat klipp med ”The Umbilical Brother”, vilka jag har skrivit om förut. Helt gratis ligger dom där på nätet och jag har tittat, skrattat och delat med mig till alla jag känner. Jag skriver det på min blogg som några förhoppningsvis läser och tittar in på ibland. När dom kom till Göteborg köpte jag en biljett, tog med mig en kompis och gick dit. En fullsatt Lorentsbergsteater hade inte gått att få utan Youtube.
Pablo Francisco är också ett exempel på artister som blivit ”upptäckta” via Youtube. Det är så som nätet skall fungera, det skall inte hindras av stelbenta musik- och filmförlag. Deras tid är förbi och genom IPRED och rättegångar så gräver dom bara sin grav djupare och djupare. Historien kommer att ge dom fel och nät-generationen rätt.
Fast åter igen, det är Egmont som anmäls till KO, inte Kalle Anka själv. Detta för fildelarserien som jag skrev om tidigare idag.
Serien kan inte ens med mycket vilja tolkas som något annat än två sidors tjat om att man ska köpa original-cd, att musik måste köpas för annars svälter artisterna och att man kan råka väldigt illa ut om man piratkopierar trots att skivbolagen är riktigt trevliga och snälla på alla sätt
Kan inte riktigt mer än att hålla med. Skall bli intressant att se vart denna anmälning leder till. Troligtvis ingenting, men debatten är nyttig.
Eller tja, Egmont – serieförlaget – backar när det gäller publiceringen av fildelningspropagandan.
Debatten blev massiv efter Kalle Anka-serien som publicerades förra månaden. Nu backar det svenska förlaget Egmont.
– Kalle Anka är ren underhållning, att serien tar upp ett ämne som är så omdebatterat i Sverige är en ren slump.
Hon försäkrar att Egmont inte försöker att blanda sig in i fildelningskriget.
– Vi tar aldrig ställning i några politiska frågor.
Sensmoralen i serien är, enligt Marika Bark, är att man ska hålla sig på rätt sida om lagen.
Undrar om Egmont själv har varit på ”rätt sida lagen” i denna fråga. I alla fall har dom varit på fel sida moraliskt. Synd bara att serien redan är publicerad.
Tja, detta kanske är så mycket reklam som propaganda. Kolla inte denna Kalle Anka-serie och kommentera – är det okej att göra så här mot barn? En alternativ variant finns här.
Kör man ihjäl någon med sin bil på fyllan får man 6 månader i finkan. Dödar man en annan människa får man betala skadestånd till de efterlevande på några tiotusentals kronor.
Tillhandahåller man en sökmotor, där det finns tillgång till uppladdade filer av olika slag, får man 1 år i fängelse och betala ett skadestånd på 30 miljoner kronor. Dags att se över staffskalorna. Johan Ingerö skriver om detta också…
Dessutom är det feltänkt att film- och musikindustrin förlorar pengar. För dom har ingen aning om jag hade köpt samma musik/film som jag faktiskt laddar ner. Det som därimot händer är att jag kan gå på konserter och föreställningar som jag annars inte hade gjort.
En annan intressant synpunkt kommer från ”Enligt min humla”:
Om Per Gessle däremot kysser en Opel på skiva så kommer han att tjäna pengar på det. Där har vi den verkliga “stölden” – det faktum att det finns en gräddfil i kulturbranschen som gör att om du blivit tillräckligt känd är du garanterad att dra in pengar oavsett vad du släpper för skit. Aktörerna i gräddfilen stjäl från alla andra upphovsmän. Fildelning kan ändra på det. Alla dessa upphovsmän som aldrig får någon som helst hjälp med marknadsföring men ändå bör avstå större delen av intäkterna för sitt arbete till ett bolag enbart för ynnesten att bli utgivna har en möjlighet att bli sedda, upptäckta, älskade, genom fildelning. Klart som fan att gräddfilen bävar!
Man undrar vart detta kommer att sluta.
[SvD]
Detta gillar jag !
I Storbritannien finns ett förslag där man till sitt bredbandabonnemang lägger till en fildelningtjänst för 250-300 kr per år – och sedan är det bara att ladda ner. Hur mycket man vill – helt lagligt.
Hade något liknande kommit till Sverige kan jag säga att jag hade lätt betalat dom pengarna. Inte för att jag aldrig har laddat ner, men att kunna betala för mig har jag rakt inget emot.
Dock inte 190 spänn för en CD för att ”komma åt” en låt.
Självklart skall ju inte avgiften vara tvingande (snacka om kollektivbestraffning) och det skall definitivt inte pratas om att stänga av personers bredbandsabonnemang om dom fildelar. Det är som att säga upp telefon- och mobilabonnemang när någon har planerat brottslighet via telefon – helt vidrigt med andra ord.
[Expressen]