Regeringen skall – äntligen – se över biståndet som Sverige strör ut över världen. Nu skall resultat ränkas och inte summan som tidigare.

Sverige drar sig ur biståndsprojekt där regeringen inte får gehör för sin uppfattning om hur arbetet bedrivs. Exempel på hjälporganisationer som regeringen är missnöjd med är FN:s
äldsta fackorgan, livsmedels- och jordbruksorganisationen FAO. Organisationen är alltför toppstyrd och ineffektiv. I en rad andra fall har regeringen försökt men inte fått gehör för
sitt synsätt på biståndet. Det gäller bland annat FN-organen UNODC, UN-Habitat, UNAIDS och UNIFEM och GEF, där regeringen kommer att ompröva storleken på bidragen och
graden av engagemang. Det handlar om nära 15 miljarder kronor i multilaterala bidrag som
nu omprövas. Regeringen vill ha inflytande över verksamheten och lägga tyngdpunkten på
bland annat mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet.

Att de pengar som genom skatt tas av medborgare och företag inom Sveriges gränser skall användas på mest effektiva sätt borde vara självklart. Detta har dock inte varit fallet under de senaste 70 åren, men nu – 2009 – skall det bli ändring på det.

Gunilla Carlsson har nog en av de mest anonyma posterna i regeringen, men som biståndsminster har hon visat hur en borgerlig politiker borde agera. Självklart skall vi hjälpa och stötta människor i nöd, men pengarna måste gå till där dom gör nytta – inte in i blödande projekt och helt utan styrning. Detta förstör trovärdigheten för biståndet i stort och så kan vi inte ha det.

I många år har biståndet gått till länder med bristande demokrati och där pengarna har hamnat i fickorna på korrupta regeringar snarare än där dom behövs. Dessutom har bistånd – när det väl kommit fram – används på fel sätt vilket gör att länderna som har fått biståndet inte har utvecklats något under de senaste 30 åren. Vad är det då för mening med bistånd?

[DN]