”I USA behöver man inga skattesubventioner” skriver Ingvar Persson idag på Aftonbladet. Ja, Ingvar – helt rätt, men det beror inte på ”…därför att det amerikanska samhället har så stora klyftor att de fattigas arbetskraft blir billig för den som har det bättre.”
Det beror på att skatten på arbete är lägre i USA än i Sverige. Alltså kostnaden lägre, alltså större efterfrågan…
Jävligt tråkigt att ta del i undersökningar som dessa, men det visar sig nu att det faktiskt inte lönar sig att utbilda sig – i Sverige då alltså. Att man efter en högskoleutbildning med studieskulder i bagaget faktiskt inte får något tillbaks för de år man hakar sig fram på studiemedel. Livslönen för en högskoleutbildad man är 160 000:- under hela livet. Är du kvinna är det definitivt kört – du tjänar inte en krona på det.
För en genomsnittlig svensk kvinna lönar sig utbildning inte alls. Detta beror på höga skatter, platta lönestrukturer genom fackföreningarnas försorg och offentliga monopol. Och kvinnor är mer representerade än män inom offentlig sektor.
Nu är det väl säkert någon som tycker att en betongarbetare som sliter ut kroppen efter 25 år är värd lika mycket pengar som en ingenjör som ritar bron som han bygger? Man förstör inte ryggen av tunga lyft inne på kontoret, men stress och psykisk press kan vara nog så förstörande. För de som drabbas… att personer idag inte orkar jobba till 60 förstår jag, men arbetsmiljön har ju ändå förbättrats något den senaste tiden – inte sant? Ansvaret hör också ihop med lön – att ansvara för ett bygge, jämtemot kund, myndigheter (arbetsmiljön exempelvis) och sina anställda. Det måste man rimligtvis få betalt för – annars hade ingen gjort det.
Varför gör folk det nu då? Jo, för att dom ser utmaningen i att driva projekt och verksamheter framåt. Skall man vara elak kan man påstå att man utnyttjar dessa personers driv för att skapa mervärde åt andra. Men eftersom det är fredag skall jag istället vara snäll…
Dick Erixon har en intressant infallsvinkel på diskussionen om Umeås rökförbud:
Men man borde fråga sig varför arbetsgivare gör detta. Och svaret är att arbetsrätten och skatte- och avgiftssystemen är uppbygda så att arbetsgivare faktiskt adopterar sina anställda. Arbetsgivaren blir kostnadsansvarig för de anställdas hälsa och förutsätts lägga ut stora pengar på rehabilitering och andra merkostnader för anställda som kanske inte sköter sin hälsa som man borde.
Det är alltså det socialdemokratiska systemet som gör att företag och arbetsgivare rent ekonomiskt tvingas lägga sig i sina anställdas livsvanor.
Förslaget på ändring är lika bra det:
Här borde systemen ändras. Anställda borde få ut arbetsgivaravgiften som lön — en 30-procentig lönehöjning. För att sedan själv vara ansvarig för att teckna sjuk- och sjukvårdsförsäkring mm. Då blir det en sak mellan den enskilde och dennes försäkringsbolag vilka risker man tar. Försäkringsbolag kan ge rabatt för dem som lever sunt, det ligger inom ramen för riskbedöming och debiterad premie.
Därmed slipper arbetsgivare att tvingas agera förmyndare åt folk. Det är bra både för arbetsgivarna och för medborgarna.
Problemet med detta är att vi alla egentligen vet att folk kommer att gå i taket när dom väl får se hur mycket pengar som försvinner i skatt varje månad, samt att många inte kommer att klara av och hålla i pengarna. Svenska folket kan helt enkelt inte ta hand om sig själva på många sätt. Är detta inte en svaghet för en nation så säg?
Uppdatering: även Johan Ingerö håller med.
Man undrar ju… VILL man ha dålig publicitet eller har man samma PR-konsult som Mona Sahlin?
Tre byggarbetare fick för mycket betalt, tyckte facket som tvingade de anställda att betala tillbaka 7.500 kronor till arbetsgivaren Håkan Ström Byggnads i Motala
”Anledningen till att de anställda får betala tillbaka lön är att Håkan Ström Byggnads AB felaktigt fortsatt att betala ut en högre lön än avtalet”, säger Byggnads ombudsman Peder Eliasson till tidningen Byggindustrin.
Borde det inte vara så att facket skall jobba FÖR sina medlemmar – inte emot dom? Dessutom, som en kommentar på di.se påpekar – hur skall facket kunna tvinga tillbaka pengar som redan är utbetalade? Min gissning är att man går till företaget och kräver att detta skall dras från nästa löneutbetalning. Man tar sig för pannan…
Om det är någon som kritiserar regeringen så är det vänsterflanken. Och Ung Vänster får man ändå räkna till den yttersta vänstern. Dom kritiserar alltså regeringen för allt som dom gör – och inte gör. Det blir dock rätt lustigt när dom själva (för en gångs skull) lägger fram egna förslag:
Inför en genomgripande subventionering av lönekostnaden under det första året för arbetsgivare som tillsvidareanställer långtidsarbetslösa ungdomar.
Med andra ord en sänkning av arbetsgivaravgiften. Fast vem kommer inte ihåg Vänsterns ”vem tjänar på ungdomsrean”-kampajn? Märkligt att detta förslag nu verkar ”vänster” snarare än ”höger”… Via Algoth Throin och Hanna Wagenius
LAS (Lagen om AnställningsSkydd) har diskuterats flitigt på sistonde. Det börjar helt enkelt röra på sig och det är inte en sekund för sent. PJ Linder påminner idag om en artikel av Svante Nykander:
Las var en förgiftad gåva till löntagarna” lyder rubriken på Nycanders artikel.
Under den svenska modellens glansperiod fanns ingen lag. Regelverket kring uppsägningar reglerades i huvudavtalet (som slöts i Saltsjöbaden), och frånvaron av lag resulterade inte i kaos och stridigheter.
Precis så. Den sk. ”svenska modellen” förutsätter att politiker INTE lägger sig i arbetsmarknadens förehavanden. Dock tillkom LAS under Sveriges mörkrödaste tider och är kort och gott ett statligt ingrepp i arbetsmarknaden. Dags att återuppliva den svenska modellen?
Arbetsförmedlingen kräver idag mer pengar för att leta upp jobb för de arbetslösa. 1 miljard mer bör skjutas till för att dom skall klara anstormningen från den ökade mängd arbetslösa. Jag har själv ingen egen erfarenhet av Arbetsförmedlingen, men håll med om att det är sällan som man hör något positivt om myndigheten. Att man hittar jobb. Att man ger personerna service och hjälper dom på bästa sätt.
Istället är det inte sällan man hör angående hot om indragen ersättning om man inte går på något skriva-CV-kurs eller att man söker X antal jobb i veckan. Sökandet för statistikens skull leder bara till att företag blir mindre villiga att höra av sig till AF och de arbetssökande får noll och inget ut av det.
Varför blir det så här? Vad är det vi gör fel? Jag tror att felet är lite det av den vanliga ”offentlig verksamhets”-diskussionen – AF får pengar FÖRST och sedan kommer ”kunderna”. Är inte kunderna nöjda har dom ingenstans att gå. Och som nu exemplifieras – går det inte ihop ropar man efter mer pengar.
Ett annat grundläggande problem är detta: om AF nu får ökande anslag för att ta hand om den ökande mängden arbetssökanden och antalet minskar – får då myndigheten i motsvarande grad mindre pengar i anslag. Nej, troligtvis inte… Kostnader har alltid en förmåga att anpassa sig till inkomsterna – det är svårare tvärtom.
Nej, inför en A-kasse-peng och låt arbetslösa gå dit dom vill och där dom blir nöjda. Vissa kanske utbildar sig, andra lär sig söka jobb, den tredje tar pengarna och öppnar eget. Har man ändå tagit pengarna från medborgarna (skatt) så måste man väl kunna ge tillbaks dom UTAN att någon annan skall bestämma hur dom skall användas? Det torde ge större effekt per skattekrona – idag fungerar inte AF speciellt bra.
Nu borde det väl ändå vara dags att komma upp ur skyttegravarna och våga säga som det är – Sverige har en stel arbetsmarknad som stänger ute de personer som står utanför arbetsmarknaden. Det borde står klart, men tidigare har man inte vilja röra i LAS-frågan med tång. Lösningen har varit mer bidrag, riktade utbildningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Knappast riktiga jobb… Men opinionskriget har dock börjat enligt Cecilia Axelsson:
Det betyder att opinionskriget bara har börjat. Och det blir allt knepigare att ta ställning till floden av rapporter och tvärsäkra men motstridiga påståenden.
Olika forskningsresultat är vanliga slagträn i debatten, men det är inte så enkelt att forskningen ger säkra svar. Mycket handlar i slutänden ändå om värderingar.
Och vilka värderingar har vi då? Jag tycker att staten skall tillåta samhället så mycket ”slack lina” så att jobb skapas och lita på människors förmåga att träffa frivilliga avtal. Idag är detta dock svårt pga fack, LAS och politiker som vägrar prata LAS.
Det svenska anställningsskyddet tillhör inte extremerna. Sverige ligger på 21:a plats bland 30 länder i OECD:s senaste index (som gäller 2008). På ungefär samma nivå som Danmark, påpekade finansminister Anders Borg nyligen när han läxade upp Svenskt Näringsliv.
Han får svar på tal av chefsekonom Stefan Fölster, som påpekar att indexet består av olika delar. Reglerna för fast anställda i Sverige är bland de hårdaste i OECD (plats 6 av 30). Det som drar upp värdet på flexibiliteten är att det är lätt att anställa och avskeda visstidsanställda.
Som sagt – det är svårt att i debatter lita på statistik. Men det beror ju på vad man vill få fram. Dock trode det stå klart att kritiken mot LAS är berättigad.
Nu har Byggnads ordförande, Hans Tilly, svarat på debattartikeln om stämningen av Centrum för Rättvisa. Har börjar för – självklart – att göra Centrum för rättvisa till något ”nyliberalt”, självklart med stöd av Svenskt Näringsliv. Han gör helt enkelt övergreppet på Henrik Gustavsson till storpolitik.
Tilly inser dock inte att man inte vill försvaga kollektivavtalen eller facken. Facket lyckas – med aktioner som detta – väldigt bra själv, så det behöver man faktiskt inte göra något åt. Det som det faktiskt handlar om är att skydda en individ mot en stor organisation, att skydda friheten att två parter på frivillig basis kan upprätta ett avtal. Man kan tycka att det är självklara saker, men inte när det gäller arbetsmarknaden.
Hoppas Byggnas åker dit så det svätter om det!
Exemplet nedan visar på hur det ”svenska modellen” kan, om den missbrukas, leda till konkurser. Det mest häpnadsväckande – fast ändå inte – var att de tre anställda inte ville ha med facket att göra. Dom hade nämligen redan ett avtal som var lika bra. Att det är helt lagligt att stå utan kollektivavtal och att det dessutom är grundlagsskyddat att vägra gå med i en förening, ja det struntade Byggnad helt i.
Anledningen till blockaden var att Byggnads krävde ett kollektivavtal med så kallade granskningsavgifter. Dessa innebar att en och halv procent av de anställdas löner skulle skickas till Byggnads varje månad. Det ville varken Henrik Gustavsson eller de tre anställda gå med på. De anställda var inte med i Byggnads och hade bättre villkor än vad kollektivavtalet krävde.
Att vi 2009 har ett system i Sverige som tillåter att ett företag går omkull, med fyra arbetstillfällen mindre som följd, är allt annat än demokratiskt eller sunt. Om företag och de anställda kan – om dom vill – bli lämnde i fred från fack, arbetsgivarorganisationer och i största utsträckning staten, då får vi fler företag och fler jobbtillfällen.
Jag hoppas att Byggnads blir fälld i detta fall och det borde dom rimligtvis bli. Blockaden bryter mot Europakonventionen.