Dick Erixon om LAS

Jag vet, det är tråkigt när man rippar någon rätt av, men eftersom man inte får kommentera på Dick Erixons blogg, så får jag ta med hans inlägg och sedan min kommentar direkt. Hoppas det går bra…

Huvudledaren i Dagens Nyheter slår huvudet på spiken om hur vi kan skapa fler jobb och ta oss ur lågkonjunkturen, I stället för las:

Den rigida principen om ”sist in, först ut” är på många håll fortfarande utgångspunkten vid uppsägningar. Det skadar företagen och hämmar rörligheten på arbetsmarknaden. Med ett avskaffande av las skulle arbetsgivarna kunna behålla nyckelkompetens och samtidigt bli mindre försiktiga vid nyanställningar. Fler skulle också våga byta jobb när rädslan att ”hamna sist i kön” försvinner. Paradoxalt nog skulle en sådan nyordning stärka både fackets roll och samarbetsklimatet på arbetsmarknaden.

Under etthundra år 1870-1970 hade Sverige världens högsta tillväxt. Det är ingen slump att vi började rasat i välståndsligan samtidigt som vi på 1970-talet införde Lagen om anställningsskydd, LAS, och en rad andra statliga regleringar av arbetsmarknaden.

Arbetsrätten är en tvångströja som gör nya, växande företag omöjliga.

Vill vi att bevara vårt välstånd måste vi släppa kreativiteten fri igen. Bara genom att slopa arbetsrätten skapas den nödvändiga flexibiliteten, både för anställda medarbetare och arbetsgivare.

När ska Alliansen lyssna?

Dick glömmer dock en sak: skattetrycket. Visserligen började stigningen redan på 1930-talet, men att gå från ett totalt skattetryck på 40% 1970 till 50% 1980 har ju oerhört dämpande effekter på samhället i allmänhet och arbete i synnerhet. I övrigt håller jag med – regeringen bör ta dessa saker till sig, men jag tror att om dom får förnyat förtroende i valet 2010 så blir detta bland det första att ta tag i.

Valtaktik helt enkelt…

Sjukförsäkringarna går åt rätt håll

Sanna Rayman skriver idag om sjukförsäkringarna:

Antalet sjuk- och förtidspensionsdagar per vuxen svensk och år (”ohälsotalet”) har sjunkit från 43 dagar i slutet av 2003 till 35 dagar i slutet av 2008. Under fjolåret sjönk ohälsotalet i alla län och numera ligger Jämtland ensamt högre än den nivå som fem år tidigare var medeltal för hela landet. Hösten 2007 började det totala antalet förtidspensionärer att sjunka.

Reformerna fungerar, det anser även OECD. Men de har också ett bistert besked: Se till att säkra och fortsätta förändringarna! Sjukfrånvaron i Sverige är fortfarande mycket hög, dubbelt så hög som i Finland, och trots att förtidspensioneringarna har minskat rejält ligger vi nästan sämst till i OECD-området.

Jag har alltid varit undrande över detta faktum. Att vi har världens bästa (?) sjukvård, men ändå lyckas vi vara sjuka så mycket. Det MÅSTE ju vara något systemfel. Eller är vi världens mest förkylda folk (sjuka mycket, men inte så att vi behöver gå till läkaren ofta)?

I debatten talades om sjukskrivning som en följd av press och stress i arbetslivet, men verkligheten var mer komplicerad. Ju fler som hade jobb i en region, desto lägre var sjukfrånvaron.

Ett argument mindre alltså… jag säger inte att folk ”fuskar” – långt därifrån, MEN det är attityder – hos patienter, läkare, FK, politiker osv. Detta verkar ju ha börjat att brytas. Till mångas förtret…

Utförsäkringen som skulle ske vid nyåret som oppositionen beklagade sig över blev det inte mycket av 49 stycken blev det. Resten bedömdes fortfarande för sjuka för att arbeta.

Något är på väg att hända i Sverige tror jag. Även om regeringen inte blir återvalda kommer många av ändringarna dom har gjort att behållas för att sedan höja skatterna för alla och ge tillbaks samma pengar genom höjda bidrag. Men den nuvarande regeringen kan i så fall gå stolta ut Rosenbad och veta att dom har gjort Sverige lite bättre.

[Uppbrott från bidragskulturen | Ledarsidan | SvD]

Skall skatten höjas?

Ja, det kan man fråga sig – och det gjorde ”Metallgubben” på Aftonbladets Chatt med Ibrahim Baylan:

”Metallgubben säger: Ibrahim : Så du lovar alltså att ex. inkomstskatten inte kommer att höjas? Eller heller inte arbetsgivaravgiften? Förstod inte riktigt ditt svar.

Ibrahim Baylan säger: hej igen, i dagsläget är det inte aktuellt med den typen av skattehöjningar.”

”…med den typen av skattehöjningar”. Det måste ju betyda andra typer – för han förnekar ju inte att skatten SKALL höjas. Så vi får väl helt enkelt se fram emot återinförande av förmögenhetsskatt, borttagande av hushållsnära tjänster (fast ROT-avdraget skall vara kvar), höjd fastighetsskatt för ”alla dyra hus” och höjd företagsskatt.

[Den hälsosamme ekonomisten: Man har väl rätt att ändra sig]

Maciej Zaremba förklarar varför SD finns

Efter att ha läst den tredje delen i Maciej Zarembas artikelserie så börjar jag förstå varför SD har uppkommit. När vi i Sverige blir så måna om allt och alla – ingen skall känna sig kränkt, ingen skall vara obekväm, ingen skall må dåligt – då slår det över och vi hittar på saker som ingen egentligen känner sig kränkt över.

Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.

Det blir som sagt löjligt i längden och partier som SD (och även de som är ännu mer extrema) får bara mer och mer bränsle på sin brasa.

[Vilse i mångfalden – DN.se]

Statlig reglering ställer till det

Johan Ingerö skriver idag och det är så träffsäkert att jag helt fräckt rippar hela inlägget.

DN skriver att Venezuelas despotiske president Hugo Chavez har förstatligat en lokalt företag som tillhör den amerikanska matjätten Cargill. Han flaggar även för att livsmedelsföretaget Polar, landets största privata arbetsgivare, kan komma att exproprieras. Skälet är att företagen ”inte följer prisregleringarna i landet” och ligger bakom ”bristen på ris”.

Tänk, i Sverige har vi ingen som helst brist på ris. Men så ägnar vi oss inte heller åt att reglera priset på ris. Däremot reglerar vi priset på hyresbostäder, och följdaktligen råder det brist på sådana.

[Johan Ingerö: Statlig mat]

Klipp ur Zarembas, del 2

Jag skratta så jag grät jag läste detta… Det handlar om att svenskan faktiskt ÄR ett rätt tufft språk att lära sig…

”Prosodi” kallas det, nästintill omöjlig att härma för den som inte vyssjats i det lätet. Därför låter i era öron svenska med rysk melodi mest gnällig, med arabisk påstridig och med polsk ilsken och enformig som Uppsalaslätten. Samt – låt oss erkänna – plågsam som falsksång. Jag vet. Efter en kvart med kraxande ungersk-svenska önskar jag bara att det skall ta slut.

Till råga på detta bär den oberäkneliga melodin på betydelser (”Han skjuter på bilen”, ”Kan jag lämna paraplyt här? Nej, ställ’et i stället i stället”), så tro inte att du vet vad du säger bara för att orden hamnat rätt. Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.”

Nej, det var inte allt. Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen, med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? (”Rimfläsk” trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.) Hur skall en vietnames, vars språk består av enstaviga ord (Za-rem-ba stavas det i Hanoi), veta i vilken ände han skall sprätta upp ”bidragsförskottsärende”? Bi verkar vara en insekt… Bidrag – fångstverktyg för bin?

[Mät din snorre – DN.se]

Andra delen av Maciej Zaremba

Andra delen av Maciej Zaremba finns nu on-line…

Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.

Artikeln är lång, men ack så bra… Läs denna också!

[Mät din snorre – DN.se] [Första delen]

Bästa Apoteket i världen – Enligt Veronica Palm

Enligt Veronica Palm så har vi i Sverige

en av Europas bäst fungerande apoteksmarknader

Om ni har läst mitt inlägg Jättebra med monopol, så ger jag er en liten inblick i hur jag ser det. Frågan är hur Veronica Palm ser det? Hon länkar till RäddaApoteket.nu som förklarar allt för oss. Vill bara påpeka att sidan är HELT politiskt oberoende.

Här är lite klipp från sidan:

Du väljer inte själv när du behöver mediciner -det är ett nödvändigt ont!

Jaha, det är DÄRFÖR Apoteket säljer tandborstar, sexleksaker, schampoo, senap (jo, faktiskt), tandkräm, handkräm osv. Man väljer ju faktiskt inte själv att ha tänder/sex/hår/ärtsoppa/tänder igen/torr hud osv…

Genom högkostnadsskyddet hjälper skattebetalarna till att subventionera läkemedel för 20 miljarder kr varje år.

Vad har detta med driftsformen apoteksmonopol att göra? Ren skrämselpropaganda helt enkelt…

Underlättar det inte att slippa jämföra priser och krångliga erbjudanden?

Här börjar det bli löjligt… Lika bra att göra statligt monopol på allt då – bilar, byggvaror, mat, hemmabioanläggningar osv. Så att man slipper ta ställning… Ridå…

I Norge ökade antalet receptarier med 3,8 procent mellan 2001 och 2003, medan antalet
apotek under samma period ökade med 26,4 procent. Betydligt färre receptarier per apotek alltså!

Ja, vilken tur att vi i Sverige då har högskoleutbildade farmaceuter som sitter i kassan ”45,30 tack. Nä, håll magnetremsan ÅT dig. Ha en trevlig dag”. Undrar hur siffrorna är på legitimerade slaktare i chark-disken i Sveriges ICA-affärer… ujujuj, detta kan inte gå!

Hela 40 procent av Norges farmaceuter uppfattar att arbetsbelastningen tidvis eller ofta är oacceptabel.

Det är klart att det är skönt för en farmaceuter att kunna hasa runt i sina vita trätofflor dag ut och dag in – för dom vet ju att kunderna ändå inte har någon annanstans att gå. Förresten – siffran jämförs heller inte men hur det såg ut INNAN avregleringen.

Äntligen lämnar vi Kuba och Nord-korea bakom oss och blir ett riktigt västerländskt land. Det första jag ska göra är att köpa nässpray på en söndagskväll när en butik öppnas i närheten!

Uppdatering: Hittade detta hos Ingerö:

 Utöver detta kan tilläggas att Norge sedan avregleringen fått 165 nya apotek. Sverige, med dubbelt så stor befolkningsmängd, har TOTALT 994 stycken.

I rest my case!

[Veronica Palm: Rädda apoteket]  [Johan Ingerö] [Johan Ingerö]

Vem förlorar?

IF Metall har gått med på lönesänkningar, men det är inte riktigt sant… från Blogg: SvD:s ledarredaktion | SvD

IF Metall har nämligen inte accepterat några lönesänkningar. Det nya avtalet öppnar för att ersättningen till de anställda kan reduceras med upp till 20 procent genom överenskommelser lokalt. Men avtalet säger också att ”under motsvarande andel av ordinarie arbetstid ska arbete inte utföras”. Lönen per arbetad timme förblir alltså densamma.

Avtalet kan leda att inkomster blir lägre under en tid, men det leder inte till sänkta löner. Det kan tyckas vara hårklyveri, men det har principiell betydelse – och gör att överenskommelsen ändå inte är ett riktigt så stort genombrott som man kunnat få intryck av.

Så timpenningen är alltså den samma, jobben finns kvar och det finns mer tid över för familj, fritidsintressen eller utbildning. Vem förlorar egentligen?

Gunnar Eriksson på Byggnads tycker dock inte att detta är någon väg att gå:

Vi tycker inte om det här. I LO och fackföreningsrörelsen har vi lovat varandra att inte jobba under vissa nivåer

Nivåer? I arbetstid då? För lönen har ju uppenbarligen inte minskat. Det är kristider och uppgörelsen som IF Metall har gjort är väl en utmärkt kompromiss mellan arbetstagare och -givare.

Läs också: SvD1, SvD2, SvD3

Glöm inte att skriva om oss

Johan Ingerö har hittat något fint…

”The European Parliament Prize for Journalism will be awarded for the second time in October 2009. It will be awarded to journalists who have covered major European issues or promoted a better understanding of the EU institutions and/or EU policies. The prize will be awarded in four different categories: written press, radio, TV and internet. The winner in each category will receive €5 000.”

Statsstyrd media någon? Troligtvis kommer väl priset att delas ut några år, för att sedan gå till att producera en helt egen tidning. För det är väl ingen som skriver så värst mycket positivt om EU.

[Johan Ingerö: ”Duktig vovve”]