Jag är för EU – i grunden. Det är en fantastisk tanke att personer, varor, kapital och tjänster skall kunna röra sig fritt över landsgränser. Dock gillar jag inte vad EU har blivit – en byråkrati. Inte FÖR medborgarna, men EMOT dem – ja, så känns det ibland. Precis som i Sverige, får man känslan att medborgarna är till för staten/EU snarare än tvärtom. Nåja…
Jag fick inte rösta om EU-inträdet, men det fick jag när det gällde EMU. Jag röstade Nej. Jag tror inte på en gemensam valuta mellan en mängd olika länder; olika kulturer, olika sätt att driva finanspolitik, skattepolitik. Vi har ingen gemensam informationskanal (europatäckande TV-kanal eller tidning), vi har inget gemensamt språk. Vi har kort och gott för lite som binder oss samman för att vi skall ha en gemensam valuta.
En risk som jag också såg var att EMU leder till ett mer ”Europas Förenta Stater” där man inom kort upptäcker att EMU inte funkar och så smygs det in en EMU-skatt, sedan en EMU-riksbank och så är man på ett sluttande plan mot att göra de nationella parlamenten helt maktlösa.
I och med Grekland ser man att det börjar ske: i en kolumn i SvD skriver Mats Hallgren:
Före nödlånet var varje eurolands statsskuld varje eurolands eget ansvar. Så är det i realiteten inte längre. En konsekvens av att alla euroländer nu tagit ansvar för Greklands statsskuld blir att alla euroländers statsskulder i framtiden är alla euroländers ansvar. Och eftersom statsskulderna kan sägas vara de årliga budgetunderskotten lagda på hög, blir också alla länders finanspolitik alla länders gemensamma ansvar.
Skall bli intressant att se vad Greklands kaos leder till. Historien är inte över än…
Uppdatering: Nils Lundgren skriver ”vad va’ det vi sa”