LAS, LAS, LAS

LAS (Lagen om AnställningsSkydd) har diskuterats flitigt på sistonde. Det börjar helt enkelt röra på sig och det är inte en sekund för sent. PJ Linder påminner idag om en artikel av Svante Nykander:

Las var en förgiftad gåva till löntagarna” lyder rubriken på Nycanders artikel.

Under den svenska modellens glansperiod fanns ingen lag. Regelverket kring uppsägningar reglerades i huvudavtalet (som slöts i Saltsjöbaden), och frånvaron av lag resulterade inte i kaos och stridigheter.

Precis så. Den sk. ”svenska modellen” förutsätter att politiker INTE lägger sig i arbetsmarknadens förehavanden. Dock tillkom LAS under Sveriges mörkrödaste tider och är kort och gott ett statligt ingrepp i arbetsmarknaden. Dags att återuppliva den svenska modellen?

En politiker måste ha kunskap som grund

Peter Wolodarsky skriver idag på DN om hur socialdemokraterna har tappat det som dom haft i stort sätt i 80 år -bilden som ett statsbärande parti. Denna bild har dock flagnat och S tappar nu mark på många områden. Dom hänger helt enkelt inte med i opinionsbildandet och det kanske lite mer ”moderna” sättet att prata politik.

Historiskt har Socialdemokraterna ofta lyckats locka till sig skickliga medarbetare med hög akademisk kompetens. Partiledare och finansministrar har omgett sig med personer som varit bättre utbildade än de själva.

Man kan ana hur Mona Sahlin ser på dessa frågor i hennes val av medarbetare, som inte på långa vägar kan matcha Anders Borgs stab. Inte heller har Socialdemokraterna eller LO gjort något åt den skriande bristen på tankesmedjor och forskningsinstitut inom arbetarrörelsen.

Anders Borg däremot är själv nationalekonom och det ger honom mer ”cred” än vad det tidigare kanske har gjort. Samhället har utvecklas, fler läser på högskolan, mer information finns tillgänglig via tidningar, nät och bloggar. Kan det vara så att folk inte är lika ”dumma” längre? Att politiker måste börja prata mer till hjärnan hos folk än till hjärtat som det var tidigare?

Det sägs – lite på skoj – att den som inte varit socialist när man var ung saknar hjärta och den som inte blir borgerlig när man är gammal saknar hjärna. Detta kanske är något som faktiskt visar sig här. Vänsterblockets retorik talar mycket mer till hjärtat. Det är mer mjuka argument – även om dom inte sällan är helt uppåt väggarna. Detta håller kanske på och urholkas nu.

Lära för livet…

Om det är någon som påstår att det inte har gått inflation i högskolepoäng, så borde väl detta vara spiken i kistan för den diskussionen.

Men ingen har kunnat stoltsera med att ha läst en högskolekurs i bloggande. Förrän nu. Här om dagen drog nämligen den unika kursen ”Bloggens teori och praktik” i gång på Högskolan i Borås.
– Alla pratar om bloggar hela tiden. Folk läser och skriver hur mycket som helst. Men vad är egentligen en blogg och vad kännetecknar den, frågar sig kursansvariga Monica Lassi.

HaX tycker att han skall bli hedersdoktor nu.

Obama talar till barnen…

Obama har ju som bekant haft det lite motigt på sistone… han sjunker i popularitet och sjukvårdsreformen som skulle rädda världen har gått i stå. Nu försöker han dock bli poppis genom att ge sig på barnen.

Skoldistrikt över hela landet känner av arga klagomål från föräldrar som motsätter sig att president Obama via TV-sänt tal ska rikta sig direkt till eleverna […] Vita huset säger att Obamas tal är tänkt att vara ett sorts “pep-talk” för skolbarnen. Men konservativa kommentatorer kritiserar Obama för att försöka indoktrinera elever med hans vänsteråsikter, och föräldrar kallar tilltaget en olämplig mix av politik och utbildning.

Reklam mot barn skall man inte ha och att en politiker har ett ”pep talk” riktat mot nationens alla barn är lite väl långt över gränsen. En sak när presidenten besöker skolor och får svara på frågor, men att rikta ett helt TV-sänt tal mot barn är inte rätt. Det är bäst för Obama att han väljer sina ord med guldvåg. Varje stavelse som andas någon slags ideologi kommer att kritiseras hårt.

Tack Maud för att du håller dig borta

Maud Olofsson (C) har igen visat att hon någonstans längst inne är liberal. Nu har hon satt ner foten i bolagsstyrelsejämställdhetsfrågan:

Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning

Just så. Att politiker inte skall lägga sig i är det många som inte har begripit utan gapar ”gör nått” så fort någon statistiksiffra går åt fel håll – eller rätt håll, men för sakta. Maud har i alla fall fattat vinken. Hoppas fler politiker runt om i landet kan göra det också!

Sådan är staten

Detta är spot-on:

I korthet går [familjepolitiken] ut på att staten med hjälp av skatte- och bidragssystemen skall åstadkomma en familjetyp där alla föräldrar arbetar heltid utanför hemmet utom under de perioder då staten finner en annan modell lämplig och då med jämnt fördelad hemmatid mellan föräldrarna. Endast denna familjemodell skall stödjas av samhället.

Varför regeringen envisas med att inte beskriva verkligheten på detta sätt och försöka rätta till den centrala styrningen av barnfamiljer är en gåta. Troligtvis blir det inget ljud i den skällan förrän efter en valförlust. Vilken förhoppningsvis inte kommer…

Även Johan Ingerö rapporterar

Så ordnar vi fler bostäder

Kanske dags att prova ett nytt sätt att ordna boende åt unga? Låt helt enkelt människor få hyra ut delar av sina bostäder skattefritt… uppenbarligen fungerar det bra i Norge, så varför inte i Sverige. Motståndarna kommer antagligen bara gapa över förlorade skatteintäkter, men dom finns ju inte idag heller (eftersom få verkligen hyr ut, eller hyr ut svart) så vad är förlusten? Vinsten därimot  – att unga och studenter – kan få ett eget boende borde vara mycket större och viktigare att fokusera på.

Vem är ansvaret

Varje gång man läser artiklar som denna upphör jag aldrig att förvånas över att man inte med en enda stavelse nämner:

  1. De barn/ungdomar som mobbar
  2. Deras föräldrar

Precis som att skolan – och i förlängningen kommunen – har allt ansvar. Om någon sparkar någon annan i skolan är detta skolans ansvar. Men den som sparkar då? Eller föräldrarna till den som sparkar? Någonannanismen i Sverige är djupt, djupt rotad… alltid är det någon annan som det är fel på. Vart tog det personliga ansvaret vägen?