Förraktet mot regeringen

Aftonbladet jämrar sig nu över regeringens sätt att presentera budgeten på. Istället för att dra alla punkter under en och samma nyhetsinslag i Rapport sprider istället regeringen ut förslagen över några veckor. Detta för att ge ett jämnare fokus på nyheterna. Detta gillas dock inte av Aftonbladet:

Det är inte frågan om att riksdagen först får ta ställning. Frågan är om regeringen ens är inblandad eller om det är Moderaternas strategiske partisekreterare Per Schlingmann som dirigerar presentationen av budgeten. Han vet att media sväljer hela betet och ingen kan ens diskutera förslagen eftersom de tillrättalagda presentationerna sker långt från den demokratiska församlingen.

Men snälla. Budgeten är fortfarande ett förslag och skall fortfarande klubbas igenom i riksdagen. Att det presenteras förslag innan dom egentligen är klubbade är vardagsmat och Aftonbladet vet självklart detta. Dock är det snarare sur eftersmak att regeringen får så mycket uppmärksamhet som är problemet.

Dock, det finns en poäng här. Riksdagen HAR blivit ett transportkompani, där besluten egentligen bestäms i korridorer och utskott. Riksdagen har tappat sin makt och gett den till partierna.

Det är visserligen i riksdagen som de formella besluten fattas, men i praktiken är det bara en kodifiering av överenskommelser som träffats i EU, i regeringskansliet eller i de centrala partikanslierna. Denna riksdagens osjälvständighet är en direkt följd av grundlagens utformning. Genomgripande konstitutionella förändringar såsom införandet av tvåkammarsystem, författningsdomstol och presidentstyre krävs därför för att ändra på detta.

Orden är fd. riksdagskvinnan (heter det så?) Anne-Marie Pålsson (M) och återfinns på Aftonbladet (ta-da!) Debatt (via Johan Ingerö). Demokratiunderskottet i Sverige har debatterats under en längre tid på liberala bloggar, men det är först när detta går emot Aftonbladets röda tro, DÅ passar det att gapa högljudt. Undrar vad Aftonbladets lösning är – författningsdomstol?

”Totto” plockar inga poäng

Politikerförrakt späds på när uttalanden som detta dyker upp:

Det är bara i lobbyorganisationernas kafferum som man pratar turordningsregler. Vanligt folk bryr sig inte och ute på företagen kommer man överens med fackföreningarna.

Sven-Otto – du kanske kan ta ett besök ute i verkligheten, exempelvis Johan Hedins företag? Att totalt släta över en fråga på detta sätt borde vara förbjudet för ett statsråd. Står man för något bör man ha lite mer på fötterna än så.

Dock beror nog Expressens artikeln sanningen lite bättre: troligtvis kan det vara så att M och C har gjort upp och låtit M ta över ”sosse-rollen” för att säkra röster på det hållet och låta C driva på åt andra hållet. Efter en valseger så kanske reglerna lättas. Dock kommer M få ett stort problem med svekdebatten…

Kommit ikapp

Efter min Hollands-resa i slutet av augusti så har jag inte hunnit med att läsa ikapp mig på Google Reader. Alltid legat 400 inlägg efter – nu har jag dock kommit ikapp. Har många gånger tänkt att trycka på ”Markera alla som lästa”, men rädslan av att missa något briljant inlägg har vägt tyngre…

Nu är jag dock ikapp!

Svårt med procenten

Jag vet inte i vilken ända man skall börja i när det gäller skattefrågan. När man läser reaktionerna från vänsterkanten om regeringens skattsänkningar kontra sossarnas skattehöjningar landar man alltid i uttalanden som:

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov – en fullkomligt logisk skattepolitik från min horisont sett.

Varför klagar man då i högan sky? Vi har ju exakt detta i Sverige idag. En som tjänar mer pengar betalar mer i skatt – både i kronor och procent – än den som tjänar mindre (förutsatt att höginkomsttagaren tjänar över brytpunkten för statlig skatt). Vad är då problemet? Vad ska vi räkna – kronor eller procent? Snälla berätta VAD vi skall jämföra och sedan håll er till det… som det är nu hoppar man mellan kronor (”skattesänkningarna går bara till de rika”) och procent (”50 % av skattesänkningen går till de 25 % rikaste”). Hur skall vi ha det…?

Marx har letat sig in i (S)

Efter debatten med vinster i vård och skola (fast ingen annanstans) konstaterar PJ Linder att detta är plockat direkt ur Karl Marx skrift. Eller vart fall inspirationen…

Enligt hennes matematik är varje överskottskrona för välfärdsföretagaren en underskottskrona för välfärden. Varje krona i vinst kunde istället ha använts till bättre tjänster.

Man undrar om det är likadant på Hemköp. Skulle de erbjuda godare mat och bättre service ifall det var förbjudet för dem att tjäna pengar? Skulle ett vinst- förbud för SAS leda till uppgradering för alla? Carin Jämtin tog inte upp just den tråden.

Vad Jämtin svarar på det låter jag vara osagt. Intressant ändå hur man kan resonera på detta sättet endast när det gäller vissa branscher. Mat och bostäder torde faktiskt vara mer livsviktigt än skola och vård, men dessa marknader får tydligen gå med vinst. Och vi måste väl dessutom säga att det går ganska bra att hitta både mat och husrum runt om i landet. Nja, hyfsat bra… hyresregleringen ställer ju till det en del. Skola och vård bord få fungera på samma sätt.

Vi kan inte tvinga folk att vara hjältar

Beatrice Ask (M) trampar idag riktigt snett på SvDs Brännpunkt. Folk skall tvingas – via lag – att vara hjältar. Det handlar om den sk. ”civilkuragelagen” och en utredning skall nu tillsättas för att undersöka hur en sådan lag skulle se ut. Vad tänker människorna på?

Vi skulle alltså få en situation där ”var och en att efter förmåga ingripa när någon är i nöd.” Vem tusan skall bestämma det? I domstol? En lag som denna skulle knappast få folk att hjälpa till mer och det hade snarare blivit det omvända. Letar polisen efter vittnen till något lär en person som inte ”efter förmåga har ingripit” hålla näbben. Detta leder då till färre fällande domar mot personer som begår brott. Snacka om omvända världen.

Läs också Hanna Wagenius. Det kan te sig tvärtom också – att människor lägger sig för mycket:

Tolererar domstolarna allt för många omotiverade ingrepp riskerar vi ett samhälle där folk exempelvis ringer 112 i onödan för att vara på den säkra sidan. Hur bra vore det egentligen på en skala?