Detta är skillnaden mellan politik och populism:

Men det är som om de borgerliga har blivit rädda för sin egen skugga: På många områden avstår man från att ifrågasätta kollektivistiska lösningar, och när man förändrar ger man nervösa besked om att det absolut inte sker av ideologiska skäl. När man privatiserar företag handlar det om statskassan, inte om folkligt ägande, och när man höjer brytpunkten för statlig skatt är det i hopp om att stressade medelinkomsttagare ska jobba ännu fler timmar och dra in mer pengar i skatteintäkter. Plötsligt är frihetspolitiken till för statens skull!

Allt enligt PJ Anders Linder på SvD. Och detta knyter lite an till vad jag skrev om Dick Erixons inlägg om A-kassan. Skall politiken leda eller lyssna? I Sverige har vi idag två block – ett bara lyssnar och pratar, regeringen leder, men lyssnar samtidigt. Dom har hamnat i något slags mellanläge mellan att vara populistiska och att leda. Dom leder rätt, men vågar inte förklara varför ”på riktig” utan någon populistiskt.

Precis som att dom är rädda för att framstå som borgerliga. Men det kanske är en valtaktisk fråga… vi vet först efter valet vem som tyckte rätt…?