Och som vanligt i Sverige – när det något problem ställer man sig (som i artikeln) frågan:
Men vad gör regeringen? Riksdagen? Skolorna? Rektorerna? Inte ett smack.
Men vad har människan för ansvar? Måste skolorna se till att ungarna rör på sig ordentligt eller kanske detta är något som föräldrarna skall vara uppmärksamma på?
Unga kvinnor som tokbantar eller drabbas av anorexi får inte ens veta att de kan bli bensköra av självsvälten.
Vi kanske ska se till att unga kvinnor inte kommer in i sådanahär självdestruktiva symptom överhuvudtaget. Dessutom – benskörheten som kommer av anorexi är ju inte det primära – vad hjälper det om man ändå svälter sig till döds?
Ingen verkar bry sig skriver Mary Mårtensson, men de som finns i riskzonen verkar heller inte intresserade. Bara sitter och väntar på att någon statlig utredning skall komma fram till att dom måste träna ordentligt. Det blir väl subventionerade träningskort och rabattkuponger på mjölk. Och självklart skall detta betalas av den goda staten.
Detta blir rätt roligt också:
”…genom daglig idrott på skolan kan stärka skolbarnens skelett och förebygga benskörhet…”
Men när slutklämmen kommit har skolbarnen blivit…
”Och under tiden fortsätter svenska kvinnoskelett att vittra sönder. Så kvinnor – var rädda om era skelett och kräv den hjälp som faktiskt redan finns!”
Det var inte skolbarnen som var viktiga – det var kvinnorna!