Om man vill ha en liten annan bild av sjukskrivningsdebatten än Aftonbladets krigsrubriker, så kan man ta del av Apelsinelds sammanställning:

Det första: ”Jag såg stupstocken!”, handlar om hur den bortre gränsen i sjukförsäkringen av motståndarna framställts som närmast en avrättning. Du kastas ut i kylan. De onda borgarna bryr sig inte. Medan verkligheten istället handlar om att man överförs till Arbetsförmedlingen och får hjälp att komma tillbaks på banan igen.

Det andra: ”Siffror siffror siffror” handlar om att ohälsotalen minskar, samtidigt som arbetslösheten naturligtvis har ökat i spåren efter en kraftig nedgång i efterfrågan.

Det tredje: ”Fler unga förtidspensionärer” handlar om en grupp som regeringen inte lyckats hjälpa på ett bra sätt: människor under 25 år som hamnar i förtidspension. Att det egentligen är två grupper: dels unga människor som överlevt svåra medfödda skador (människor som förr om åren med sämre utvecklad sjukvård alltså inte ens skulle levat); och dels unga människor som gått från arbetslöshet till långtidssjukskrivning till förtidspension.

Uppdatering: Här passar även detta inlägg, om hur fackföreningarnas krav på att ta bort den bortre gränsen verkligen inte är något som hjälper medlemmarna. (Var inte kombinationen bortre gräns + rehabilitering något som facken brukade vara för?)