Fredrik Segerfeldt skriver bra idag om varför barnomsorgen i Sverige hindrar människor från att faktiskt göra som dom vill:

Låt oss resonera om barnomsorg, ur ett liberalt perspektiv. Staten tar människors pengar i från dem och ger dem – via subventionerad barnomsorg – tillbaka till människor endast om de har barnen på dagis. Utnyttjar man inte den offentliga barnomsorgen får man inga pengar. Samtidigt gör de höga skatterna, som delvis går till just barnomsorgen, att få familjer, förutom de allra rikaste, har råd att leva på en lön. Då har staten de facto bestämt åt Sveriges barnfamiljer var deras barn ska tillbringa dagarna.

Och allt i jämställdhetens namn. Kanske har detta tvång varit ”nödvändigt” för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, men idag måste man väl ändå säga att det uppdraget är slutfört och man borde helt enkelt riva upp hela barnomsorgen.

Framförallt i ljuset av att nattis är svårt att hitta runt om i Sverige. I Göteborg är det nu liv om just detta och GPs ledare har helt klart tagit ställning:

Politikerna måste tänka om. De vinner ingenting på att människor tvingas säga upp sig från sina jobb.

Detta uttryck hör man aldrig när en matbutik läggs ned ute på landsbygden. Dels för att människor inte behöver säga upp sig för att få mat (dom köper det någon annanstans), dels för att – om efterfrågan finns – så kan någon annan starta en matbutik. Nu har vi istället lämnat stora delar av våra pengar till politikerna för att dom skall kunna bestämma vart och hur föräldrarna skall kunna lämna sina barn. Detta kallas för ”demokrati” och är enligt många helt fantastisk till skillnad från den onda marknadsekonomin (matbutikerna).