Jag hade en liten utläggning för någon dag sedan – att tiden har sprungit ikapp (S) och vänstern i allmänhet. Kanske folk har blivit för upplysta helt enkelt. Attlia är inne på samma spår:

Kanske har tiden tillslut hunnit ikapp socialdemokratin? Partiet som egentligen föddes 1914, då de revolutionära socialisterna gick sin egen väg. Kvar blev revisionisterna, de som trodde att socialism kunde införas genom fria val och parlamentarism.

Och det gick ju ändå bra. Förutom en liten ”glitch” mellan 1976-1982 och 1991-1994 så har vi haft en (S)-regering. Dock, klassbegreppet urholkas mer och mer. Färre och färre människor tror på idéen att dela upp människor i grupper och ställa dessa mot varandra. Att vara tjänsteman eller arbetare är ingen garant för en löneskillnad och hantverkare (klassiska arbetaryrken) blir egna företagare och gränserna mellan olika grupper suddas ut. Precis som Attila, så tror jag att detta är något som Socialdemokratin förlorar på.

Vänstern har alltid behandlat folk i grupper, som inte sällan ställs mot varandra. Därför får nu – framförallt (S) – svårare i opinionen. Främst märks detta i Stockholm… världen förändras och inte (S) med den.