Tyvärr har vi i världen lagar som förhindrar människor att säga vad dom tycker. Dels har vi uppenbara övertramp – som Hugo Chavez i Venezuela – men andra som borde vara lika självklara, men där historien gör att vi faktiskt har tummat på yttrandefriheten. Man har helt enkelt förbjudit folk att säga något. Stumlade dock på något som jag var tvungen att dela med mig av; Emma på opassande:

På något märkligt vis har yttrandefrihetsdebatter hamnat i ett träsk av “var ska man dra gränserna”. Yttrandefrihet innebär plötsligt ett regelverk för vad man får säga, tycka och tänka. Och därmed handlar det såklart inte om yttrandefrihet alls längre, utan en manual för hur man skapar minsta möjliga problem för samhället. Problem som inte ens är problem många gånger utan mer eller mindre mest bara uttryck som inte kan kontrolleras i någon form av hierarkisk ordning.

I hennes inlägg kan man också hitta en länk till Magnus Bentnér som bara är så jävla bra. Håll till godo!