Nu borde det väl ändå vara dags att komma upp ur skyttegravarna och våga säga som det är – Sverige har en stel arbetsmarknad som stänger ute de personer som står utanför arbetsmarknaden. Det borde står klart, men tidigare har man inte vilja röra i LAS-frågan med tång. Lösningen har varit mer bidrag, riktade utbildningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Knappast riktiga jobb… Men opinionskriget har dock börjat enligt Cecilia Axelsson:

Det betyder att opinionskriget bara har börjat. Och det blir allt knepigare att ta ställning till floden av rapporter och tvärsäkra men motstridiga påståenden.

Olika forskningsresultat är vanliga slagträn i debatten, men det är inte så enkelt att forskningen ger säkra svar. Mycket handlar i slutänden ändå om värderingar.

Och vilka värderingar har vi då? Jag tycker att staten skall tillåta samhället så mycket ”slack lina” så att jobb skapas och lita på människors förmåga att träffa frivilliga avtal. Idag är detta dock svårt pga fack, LAS och politiker som vägrar prata LAS.

Det svenska anställningsskyddet tillhör inte extremerna. Sverige ligger på 21:a plats bland 30 länder i OECD:s senaste index (som gäller 2008). På ungefär samma nivå som Danmark, påpekade finansminister Anders Borg nyligen när han läxade upp Svenskt Näringsliv.

Han får svar på tal av chefsekonom Stefan Fölster, som påpekar att indexet består av olika delar. Reglerna för fast anställda i Sverige är bland de hårdaste i OECD (plats 6 av 30). Det som drar upp värdet på flexibiliteten är att det är lätt att anställa och avskeda visstidsanställda.

Som sagt – det är svårt att i debatter lita på statistik. Men det beror ju på vad man vill få fram. Dock trode det stå klart att kritiken mot LAS är berättigad.