I DN Debatt skriver idag tre Timbromedarbetare om EUs kommunikationsarbete. Eller propagandaarbete kanske man skall säga, eftersom inställningen till EU och det arbete som EU utför skiljer så mycket mellan sändare (EU) och mottagare (medborgarna).

För inte så länge sedan ansåg de europeiska kolonialmakterna sig manade att upplysa folk i andra delar av världen om den västerländska civilisationens förträfflighet. Europa har förändrats sedan dess, men denna mission lever vidare i nya former. I dag är det européerna själva som ska danas, av det stora EU-maskineriet. som medborgarna HAR fått något att säga till om EUs arbete har det blivit nej: Nej till Euron i Danmark och Sverige, nej till EU-konstitutionen i Frankrike och Holland och när konstitutionen bytte namn till Lissabonfördraget var Irland det enda land som fick chansen att rösta – och röstade NEJ.

Varför kan inte politikerna ta ”fatta vinken”? Vi vill inte att kultur- och fritidsfrågor skall landa i Bryssel. Vi vill behålla så mycket som möjligt hemmavid, på så låg nivå som möjligt, så nära medborgarna som möjligt. Att trycka 900 miljoner människor in i samma fålla är mycket svårt, framförallt när medborgarna har olika språk, olika kulturer, olika värderingar, olika förutsättningar och olika historia. Hur har dom tänkt att lyckas med detta?

Uppdatering: Johan Ingerö har också fångat upp frågan:

Jag gissar att det finns ett rätt stort stöd för den linjen, vad Europanivån beträffar. De flesta svenskar har en långt mer liberal syn på EU än på Sverige. Man kan jämföra med USA där väljare på många håll i södern och västern gärna väljer välfärdsorienterade demokrater till delstatliga befattningar men skickar statskritiska republikaner till Washington DC.