Juli… nyhetstorka. Då mumsar Expressen upp med en snyft-snyft-serie om fattiga i Sverige – IGEN. Hanne Kjöller på DN sågade då detta friskt, lika så gör Johan Ingerö det här:

Och än en gång tvingas vi påminna trygghetsnarkoleptikerna om att fattigdom inte handlar om frånvaro av snygga gympadojor och utlandsresor. Det finns ett försvinnande lågt antal verkliga fattiga i Sverige, och då handlar det i regel om illegala gästarbetare eller folk som fallit mellan maskorna inom psykiatrin och narkomanvården. Inte om folk som ynglat av sig i warp-fart eller uppbär sjukpension för arbetsskador.

[…]

Göran Persson förklarade i dokumentärserien Ordförande Persson vad det hela egentligen handlar om. Välfärden måste vara generell för att majoriteten ska acceptera den. För att behålla makten blev socialdemokratin alltså tvungen att även börja stödja människor som klarade sig på egen hand. I den ekvationen kvittades de verkligt utsatta bort, samtidigt som en helt förljugen bild av vad fattigdom egentligen är började spridas.

Åter igen ett sådant där lysande inlägg som måste läsas. Kanske man tänker efter en eller två gånger innan man börjar torka en tår när man läser tidningen. Även Hannes text är mycket läsvärd, men framförallt skrämmande. Som när 25-åriga Hanna med dottern Noa 1,5 år klagar på underhållsbidraget:

Underhållsstödet täcker inte kostnaden för ett barn, säger Hanna.

Som att staten skall se till att ett barn blir ett nollsummespel för föräldrarna? Då har man banneme missat något på dagordningen. Så har även Veronica Palm och Monica Green i vanlig ordning gjort… se Johan Ingerös uppdateringar…