Dexion skriver mycket bra om hur grundvärderingarna i Sverige egentligen ser ut.

Det har å ena sidan fört med sig att vi har en konstitution som bygger på tanken att allt människor som valts att företräda andra politiskt gör är gott och riktigt. Jag vet inte om grunden är att bara goda människor blir valda eller om de blir goda av att bli valda. Hur som så är mäniskosynen hoppfull och rent naiv.

Ser man å andra sidan på samma samhällsbyggares syn på företag och företagare så är bilden den motsatta. Antingen är man omedveten om att företag ÄR människor. Initiativtagare och innovatörer, chefer och anställda samt aktieägare. Dessa människor betraktas med en genuin skepsis och förväntas vara allt som politikerna inte är. Listiga, egocentrerade och självbefrämjande, giriga och hänsynslösa.

Och det är hela tiden detta man måste slåss emot när man hamnar i diskussioner om arbetsrätt, skatter, företagarnas villkor och ja – allt vad du vill. Politiker ÄR goda (eftersom dom är demokratiskt valda), det offentliga ÄR gott (även tjänstemän, eftersom dom på något sätt indirekt är demokratiskt valda).

Problemet är att det demokratiska valet är med fyra års mellanrum och att valen innehåller så många frågor att det inte går att få det som man vill ha. Ungefär som man var tvungen att välja vilken stormarknad man skulle handla på – i fyra års tid. ICA eller COOP – det är bara att välja. Om du sedan vill köpa kläderna på ICA och maten på COOP så går inte det – du måste handla allt på samma ställe.

Till skillnad från ett privat alternativ – är du inte nöjd så går du därifrån och tar dina pengar med dig. Direktdemokrati utan 4 års ledtid. Att sedan det måste finnas lagar och regler, samt att det finns någon kontrollerar dessa är ju självklart. Men det gäller ju privata såväl som offentliga alternativ.