Alla pratar nu och Wanjas problem. Och LOs problem. Och bonussystemens problem. Och ”de höga direktörernas” problem. Till med undersköterskor skriver om det. Men ingen berör riktigt, riktigt grundproblemet:

Vi har ingen som helst konsumentmakt!

Vad jag känner just nu är att kräva att de drygt 10 % av den arbetsgivaravgift som dras från min lönekonstad går direkt till mig själv och INTE går omvägen via skatteverket, politiker och pensionsbolag. Jag vill sköta mitt pensionssparande HELT själv. Inte bara de ynka 2,5% i PPM (där man ändå bara får välja fonder iaf) eller i andra sk. ”pensionsval”. För det ÄR inte val.

Om ca 40 år när jag skall gå i pension (jag är 28 nu) så har pensionssystemet ändrats 3 gånger och pensionkapitalet har ”förvärvats” av staten för att betala av något jäkla underskott á la 90-talet. Jag litar inte ett dugg på politiker – så varför skall dom ta hand om mina pengar?

Hade jag kunnat hade jag med gläjde avsagt mig rätten att kräva ut pension från staten, förutsatt att de pengar som går dit går direkt till mig istället. DET hade varit en liberal reform om något…

Parentes: Det är dessutom direkt pinsamt att en styrelse för ett pensionsbolag inte kan läsa avtal som handlar just om – ja – pensioner.