Att ett fartyg med endast två nautiker ombord måste fuska med arbetstiden för att få det att gå ihop är ju en sanning som inte går att sticka under stol med. Det är faktiskt så att inte på något sätt går att driva ett fartyg med så få människor. Problemet finns lika mycket (kanske inte i riktigt samma utsträckning) på manskapssidan med förtöjningar, vakter m.m.

Vad händer då? Jo, Sjöfartsverket som beslutar om minimibemanningen slår ifrån sig och hävdar att dom bara har ansvar för fartygets framdrift från kaj-till-kaj. Johan Franson, sjösäkerhetsdirektör hos Sjöfartsverket:

Vi tar endast hänsyn till att fartyget ska kunna köras från punkt A till punkt B på ett säkert sätt. Annan verksamhet, som lastning och lossning, ingår inte i vår bedömning. Det yttersta ansvaret för att vilotidsreglerna följs vilar på redare och befälhavare.

Men om tillsynsmyndigheten nu skiter i det, alternativt inte kan bevisa i tillräcklig utsträckning att oegentligheter finns – ja, vad ska vi göra då? Får vi skapa någon slags motsvarighet till kvinnorjourer (där polisen/soc/sjukvård inte gör sitt jobb)? Johan Fransson vidare:

För att kunna rapportera måste vi ha rättslig bevisning och det är svårt att få. Det är orimligt att våra inspektörer ska lägga ner så kopiöst mycket arbete som skulle krävas för att jämföra arbetstidsjournaler och skeppsdagböcker.  

Är det inte det som är deras jobb? Kontrollera detta och belägg fartyget med nyttjandeförbud om så skulle ske. Alternativt (om det finns stöd för detta i lagen) ändra i minibemanningen ombord och kräv tre nautiker.

Per Marzelius, sjösäkerhetschef på Sveriges Redareförening har dock en annan syn på saken:

Jag har inte sett rapporten, men om man av någon outgrundlig anledning skulle fuska med arbetstidsjournalen ombord måste det bero på att man tror att man gör redaren en tjänst. Men det är en missuppfattning. Jag tror inte att det finns någon svensk redare som vill att hans befäl ska fuska med arbetstidsjournalerna, det vore ju brottsligt. 

Det är klart att det fuskas Per men du har en poäng: om befälen fuskar för att göra någon en tjänst, så kommer aldrig problemet upp till ytan. Visst är det ett tufft beslut att erkänna att man jobbar för mycket, med risk att få sparken, men det borde väl aldrig facket tillåta? Så här gäller det att besättningarna ombord tar ett ansvar och beskriver sanningen – tufft, men det är så problemet kan börja lösas: det måste vara synligt!

[SvD]