För ett antal år sedan svor jag mitt sista nyårslöfte – nämligen att aldrig mer svära ett nyårslöfte. Alternativet är ju förstås att ta tag i saker och ”lova sig själv” när dom väl dyker upp. Jag menar, tycker jag att magen börjar bli lite för stor i augusti är det ju dumt att vänta ända till nyår för ändra på det. Nä… och så har det blivit.

Tills i år

Det har inte med magen att göra – eller vänta – det har det nog. På ett mer indirekt sätt. Jag skall nämligen inte äta så fruktansvärt mycket UTE. Framförallt inte lunch på jobbet – nu blir det matlådor igen. Det har ju lite med magen att göra, man tenderar ju alltid att äta lite för mycket när det salladsbufféer och rejält tilltagna portioner. Nu får man bestämma helt själv och när maten väl är slut – ja, då är den det. Dessutom är väl inte lunchmat känt för att vara nyttig och fettsnål.

Men framförallt har det ju med PENGARNA att göra. Det kostar ju skjortan att äta ute. 70 spänn för en lunch – och det är ju bara EN dag. Säg att jag snittar 4 luncher i veckan (blir ju lite frånfall när jag är ute på båtarna och jobbar) så kommer man ändå upp i 4 luncher x 70 spänn x 4 veckor = 1120 kronor i månaden. En hel del pengar som man kan ha bra mycket roligt med istället. Så nu jävlar.

Nackdelen med detta då? Tja, matlagandet bryr jag mig inte så mycket om, likaså den lilla extra administration som krävs i form av disk, bära med sig osv. Nä, det som är den största nackdelen är det sociala som i ett litet nafs försvinner. Hela lunchtimmen där man sitter och dividerar om allt och inget med folket i korridoren. Inte helt sällan som just jobb… så, är det värt 1100 spänn i månaden? Kanske det, kanske inte… men jag skall iaf försöka dra ned på luncherna. Ska vi se hur det går och känns.